Nu är jag ju egentligen inte Stockholmare…

I dag är egentligen en vilodag.

Det betyder ju inte att jag får bara sitta och hänga, jag ska fortfarande få ihop mina 10 000 steg, men jag behöver inte ta på sportkläder och gå en sån där intensiv långpromenad.

Tanken är att min vrist ska få vila sig mellan varven och tränas upp lite mer försiktigt.

När jag kom hem från jobbet hade jag faktiskt redan fått ihop ganska bra med steg eftersom jag gick till Täby Centrum och åt lunch.

Så jag gick bara till Åhléns på Odenplan och köpte nagellacksborttagning.

Det var nämligen planen för kvällen; att måla nytt nagellack.

Men precis när jag kommit hem, med en så där 12 000 steg på fickan, såg jag på Facebook att Yllet efterlyste Stockholmare som ville hålla henne sällskap i kväll i Kista eller Mall of Scandinavia.

Eftersom hon hittade dit.

Jag svarade glatt att jag gärna åkte till Mall of Scandinavia och så gjorde jag det.

Trots att jag egentligen inte är Stockholmare utan norrlänning.

Men för en trevlig kväll med Yllet är jag beredd att förneka till och med mitt ursprung.

Jag åt visserligen lite mer än jag kanske borde, men jag fick å andra sidan ihop 6 000 steg till.

Så det var så värt det.

Nu kommer säkert några påstå att jag inte alls är norrlänning utan Stockholmare men det viktiga är väl vad man känner sig som i själ och hjärta? Och där är jag både äkta rödhårig och norrlänning.

Annonser

Jodå, nu bryr jag mig lite

Av någon anledning så är det ett de inlägg jag själv tycker minst om som regelbundet kommer upp som besökt under dagen.

Det är från maj 2015 och hette ‘Eller så bryr jag mig helt enkelt inte längre‘ och det finns en bild med på mig.

När det inlägget kom upp som besökt igen i går kväll tänkte jag att det kunde vara intressant att ha samma kläder i dag och ta en ny bild och jämföra.

Men så blev det för fint väder för att ha den tröjan och jag kunde inte hitta skorna jag hade då utan tog ett par helt platta sandaler.

Fast jag tog en bild ändå och la bredvid den gamla.

Det är svårt att säga om eventuella skillnader beror på att jag har olika kläder på mig.

Det är iallafall skillnad på insidan; jag känner mig starkare och gladare nu än jag gjorde då.

Och jag bryr mig om vad jag sätter på mig även om det är svårt som tusan nu eftersom min klädkammare tydligen har råkat ut för en tromb eller liknande.

I kväll åker iallafall sportkläderna på även om det bara blir en stillsam promenad.

Det serverades tårta till eftermiddagskaffet nämligen och någon kunde inte låta bli att ta en bit.

Bara regn hos mig

I dag har det bara regnat.

Ute och liksom inne i min själ.

Det inre regnet troligen mest för att trots att vristen kändes bra när jag var ute och gick gjorde så ont i natt att jag knappt fick sova.

Jag var därför måttligt sugen på att gå på mötet med bostadsrättsföreningens styrelse.

Speciellt som jag visste att det skulle inledas med den årliga inspektionsrundan och därför bli längre än vanligt.

Och det blev det.

Längre än vanligt.

Men hyfsat smärtfritt och jag hade förberett min del så det kändes bra.

Och det är ju inte precis som om någon saknar mig om jag är borta en hel kväll.

Jag nämnde väl att det regnar i mitt inre i dag?

Hoppas på sol i morgon igen.

Att fylla ett liv

Det blir mycket promenerande just nu.

Det fyller flera syften.

Jag sitter inte hemma på soffan och tittar på dåliga tv-program.

Jag får motion och kan unna mig lite godsaker och ändå klara att hålla mig till viktväktandet.

Och kanske viktigast av allt; det rensar hjärnan också och får mig att må bättre.

Det är min huvudsakliga plan just nu.

Att se till att jag mår bra.

Och hittills spelar universum med.

Det har hänt lite roliga saker på jobbet, i går lunchade och promenerade jag med Vesna och blev sedan bjuden på middag ute hos brorsan.

Svägerskan lagar fantastiskt god mat och det var precis rätt kväll att vara nära vattnet.


I dag har vädret inte varit lika bra.

Så jag satte igång en tvättmaskin och låg kvar i sängen och mös medan den gick färdigt.

Men när den var klar och jag hängt tvätten tog jag på mig sportkläderna och gick ut på en promenad.

Den här gången fick jag till en runda som var 15,9 km och den gick jag ganska problemfritt.

Det kändes lite tungt och stelt sista kilometern men det gick lättare när jag struntade i att försöka gå i takt med musiken.

I tre timmar och fem minuter var jag ute vilket betydde en hastighet på 5,1 km i timmen.

Och vänster vrist höll riktigt bra.

Jag tror det var tack vare de magiska kompressionsstrumporna jag fick av Johanna.


Nu ska jag titta på sånt som Apple-TV kan tillhandahålla.

Eftersom min digitalbox verkar ha packat in.

Jag ska väl ta tag i att försöka få en ny.

Trots att jag egentligen inte behöver tv för att fylla mitt liv längre.

Ingen vila i dag

I dag kändes både vrist och skavsår tillräckligt bra för att utsättas för ett litet fälttest.

Det var ju alldeles för fint väder för att inte vara ute och röra på sig.

Jag bestämde mig för att testa den runda jag ändrade något när jag fick sällskap mitt i; förbi Karlberg Slott, utmed vattnet till Solna, över Ulvsundabron och bort till Alvik. Därifrån över Tranebergsbron, Norr Mälarstrand till Stadshuset, utmed den sidan av Kungsholmen tillbaka till bron över Karlbergskanalen, förbi Karlberg Slott och hem igen.

17,14 km blev det, lite längre än jag tänkt, i 3 timmar och 24 minuter var jag ute.

Efter 13 km ville vänster vrist helst inte gå mer.

Efter 15 km var jag också egentligen nöjd men då befann jag mig där det inte fanns något annat alternativ än att fortsätta gå.

Nu sitter jag nyduschad i soffan och tänker att det var en riktigt väl använd fredagskväll.

Och håller tummarna för att vristen ska ha återhämtat sig i morgon.

Vad har ni hittat på? Jag såg folk som hade picknick, folk som bara låg i gräset och njöt och till och med folk som badade.

Idrottsskada – operation – vila

Jag hann inte blogga i går.

Eller egentligen skulle jag lätt ha hunnit blogga i går men jag var lite för sur för att blogga.

Jag har ju utvecklat idrottsskador.

Dels har jag vad jag menar bara är en klen vänster vrist som ska bli starkare genom att jag ignorerar dess protester och fortsätter träna trots att den gör ont.

För jag har nog en rätt hög smärttröskel och har inga problem att fortsätta gå trots att det gör ont.

Men när den nu har börjat att ihållande vara dubbelt så tjock som höger vrist och smärtorna sprider sig uppåt i benet, troligen eftersom jag omedvetet börjar kompensera för smärtan genom att gå lite annorlunda, så tänkte jag att en dags vila med foten i högläge kanske inte var någon dålig idé trots allt.

Även om det hela tiden kändes som en dålig idé.

Fy vad det har blivit tråkigt att ligga på soffan.

Fast jag hittade faktiskt en ny bra tv-serie; Saknad, aldrig glöm, ett brittiskt polisdrama som går på SVT.

I vilket fall som helst…

Eftersom jag ändå skulle vara upplagd för kvällen passade jag på att göra en liten operation också.

Jag har ju haft en vätskefylld skavsårsblåsa på sidan av höger häl i säkert fem veckor nu.

I början när jag fått den konsulterade jag min syster, sjukhusläkaren.

Eller hon är ju inte läkare egentligen utan sjukgymnast, fast på ett stort sjukhus och hon sportar mycket, coachar till och med ett handbollslag.

Hon sa iallafall att jag inte skulle sticka hål på blåsan.

Men nu hade jag börjat bli ganska så less på den där blåsan så då konsulterade jag min kollega, idrottsläkare.

Eller han är ju egentligen inte idrottsläkare utan marknadsanalytiker, men han spelar amerikansk fotboll och har så gott som alltid någon slags idrottsskada på gång, inklusive skrubb- och skavsår.

Han menade att jag skulle sticka hål på blåsan på Norrlandsjägarvis — han har varit Norrlandsjägare också — det vill säga in med en nål via den fortfarande friska huden.

Så det gjorde jag; eldade lite på en nål, gjorde några hål och försökte trycka ut vätskan så gott det gick.

Det var alltså vad jag gjorde i går kväll: tog hand om mina idrottskador, inklusive operation, och vilade.

Och så åt jag visst en del goda rester vilket fick mig att känna mig ännu mer missnöjd med viloläget.

Men det är det ju ingen som vet så det behöver jag ju inte erkänna.