Solokvist

Jag är ensam hemma. Steven tog dottern med sig för att möta upp smålänningarna på Gröna Lund. Jag har lite ‘börja jobba’-ångest så jag stannade hemma.

Vilket kanske var en dum idé. För jag är rastlös. Helst skulle jag vilja se en riktigt bra film och det går faktiskt en riktigt bra film på Kanal 5; Döda poeters sällskap. Fast den slutar ju alldeles för hemskt så i varje reklamavbrott zappar jag runt i hopp om något mer lättsamt.

I brist på den rätta filmen äter jag. Ensammat. Det vill säga vad som helst som finns i skafferi och kylskåp. Jag börjar nyttigt nog med selleri och dip.

Men selleri och dip är förstås inte tillräckligt för att tillfredsställa en rastlös, fullvuxen kvinna. Så det blir några smörgåsar. Och en bulle som blev över från kvällsfikat i går kväll.

Trots allt detta är jag fortfarande inte nöjd. Jag råkade se lite Leila bakar förut och ända sedan dess har jag varit sugen på en pizza med getost, valnötter och honung.

Antagligen kommer jag inte bli nöjd, hur mycket jag än stoppar i mig, så länge jag inte fått en sån pizza. Det går faktiskt inte alls lika bra med selleri.

Vi tog smålänningarna till Arizona

Stevens bror och hans familj har åkt upp från Älmhult för en helg i Stockholm. De har åkt upp och tittat på utsikten från Globen, shoppat, varit på Vasamuséet och Skansen. I morgon blir det Gröna Lund och då ville även Stevens dotter följa med så hon kom in till stan från Tumba.

Vi ville gärna bjuda allihopa på middag men eftersom det hade blivit både för trångt och för varmt här hos oss tog vi dem till Restaurang Arizonas uteservering på Karlbergsvägen. Det gäller att sitta ute så länge det bara går.

Sedan gick vi hem och drack kaffe hemma hos oss. Smålänningarna verkade nöjda med sin vistelse hittills och förhoppningsvis blir fortsättningen lika bra.

Det lackar mot jul?

I natt drömde jag att vi höll på med julförberedelser. Stressigt och jobbigt var det.

Först förvånade det mig lite, att jag skulle drömma om jul redan nu.

Men så inser jag att jag undermedvetet säkert känner så.

Att när man väl börjar jobba efter sommarsemestern så går tiden bara och plötsligt är det vinter och jul.

Men riktigt så fort går det väl inte?

I år måste jag ta ledigt under hösten och åka någonstans.

Kate och Steven Spedition levererar

Vi hade faktiskt en baksätespassagerare med oss från Örnsköldsvik. En vacker röd stol som min syster bett att få hem från stugan för att ha i sin nyrenoverade hall.

I dag körde vi ut till Åkersberga och levererade den till dess slutdestination. Den passade perfekt i deras hall, fast det glömde jag att ta bild på för jag blev engagerad både att bygga Lego med Viktor och tågbana med Matilda.

När min syster kom hem från jobbet åkte vi ut till Domarudden. Matilda hade varit sugen på att bada hela dagen och insisterade på en utflykt till Domarudden. Där badar man med fiskar och umgås med änder på stranden. Viktor försökte konversera med djuren medan jag helst sett att änderna höll sig någon annanstans.

När till och med Matilda fått nog av att bada gick vi till restaurangen och åt middag. Efter maten lyckades Matilda få sin vilja igenom igen och det blev glass till efterrätt. Viktor verkade inte direkt missnöjd med det.

En riktigt mysig sista dag på semestern. Nu är det bara en vanlig helg kvar och sedan är det dags att börja jobba igen.

Andra skillnader

I dag tvättar vi. Och jag funderar på hur annorlunda vi levde uppe i stugan än här i stan.

Bland annat det här med klädsel och kroppsuppfattning.

I stugan slängde jag bara på mig en säckig t-shirt, eller en gammal baddräkt som knappt täckte brösten och sarong, eller om jag var ambitiös ett linne och shorts.

Jag funderade inte på hur jag såg ut, om jag visade för mycket kurvor eller om den generande hårväxten skulle väcka anstöt. Brösten fick hänga och dingla fritt, halvvägs till naveln eller så.

Om vi inte skulle in till stan förstås. Då kände jag mig tvungen att ta på mig både bh och något som täckte de mest anskrämliga delarna av kroppen.

Men det var ändå bekvämlighet som var fokus.

Nu när vi är tillbaka i storstaden är det en helt annan femma. Här skulle det inte falla mig in att ens gå ut på balkongen utan bh. Att gå ner till 7-11 kräver en noga sammansatt klädsel som kamouflerar bilringar och döljer rumpan.

Fast jag har inte börjat sminka mig än iallafall. Det får vänta tills på måndag då jag  måste gå till jobbet.

Om jag inte blir utbjuden på något skoj på stan i helgen förstås. Det kan ju också kräva krigsmålning.

Summan är konstant

Nu blir jag inte längre sittande onödigt länge i soffhörnet på förmiddagen för att jag satt på tv-n och fastnat i något dåligt program.

Istället blir jag sittande onödigt länge i soffhörnet på förmiddagen för att jag fastnat i den bok jag läser.

Man gör sig av med en ovana bara för att skaffa sig en annan.

Summan av lasterna är alltså konstant.

Undrar vad jag kommer att lägga till om jag verkligen skulle lyckas sluta äta choklad?

Det skulle vara praktiskt om det blev städning.

Men inte så roligt.

Tillbaka i stan – efter många om och men

Det är när det är dags att åka hem som man förstår varför en del föredrar charterresor. Det ska städas, bäddas nytt, bäras in utemöbler, och stängas ner. Lägg till det att vi inte direkt begränsat vår packning eftersom vi kommit i bil. Samt ett fantastiskt fint väder.

Allting sammantaget kom vi inte i väg förrän framåt åttatiden på kvällen. Vilket inte hade behövt vara så farligt om det inte var för min stressmage. Som insisterade på att den behövde en toalett, mer eller mindre akut, mest hela tiden.

Först stannade vi vid Höga Kusten bron, efter en knapp timmes bilkörning. Därefter i Sundsvall, ytterligare någon timme senare, då även för att Steven skulle få någon mat i sig.

Nästa stopp blev i Glada Hudik, en knapp timme senare. Inte teatern i detta fall utan ett rastställe vid E4-an där de tog fem kronor för ett toalettbesök men i allafall hade öppet.

Efter det tänkte jag stanna i Tönnebro, men då kändes det ganska stabilt i magen så jag sa till Steven att jag nog skulle klara mig till Gävle Bro. Jag började bli less på att stanna så ofta.

Tio minuter innan vi kom fram till Gävle Bro hörde vi radioreklam för hur praktiskt och trevligt det var att ta rast där. Därför var det extra irriterande att både bensinstationen och hela själva Gävle Bro var stängt när vi kom dit.

Jag vet inte om jag kan förklara effekten på en redan nervös mage av att den efterlängtade toaletten inte finns att tillgå. Speciellt eftersom jag visste att det efter Gävle var ont om nattöppna rastställen.

Så det var bara att bita ihop till Uppsala där Steven dirigerade mig till ett ‘Alltid öppet’ Statoil. När vi väl var framme där var behovet av toalett i det närmaste panikartat.

Steven brukar ibland kritisera mig för att jag tankar för dyrt. Jag tankar nämligen nästan uteslutande på Statoil. Min motivation till det är att jag vill att det ska fortsätta finnas bemannade bensinstationer, bland annat för att jag behöver låna toalett när jag är ute och kör. Och det är alltid rent och fräscht på Statoilmackar.

Men den här ‘Alltid öppet’ Statoilstationen var bara öppen via en nattlucka. En tjej som arbetade där inne sprang runt och plockade ihop det den som kom dit ville handla. Steven började tanka bilen och jag väntade på min tur vid luckan. Väl framme frågade jag om jag kunde få låna toaletten.

Det kunde jag inte. Jag förklarade att vi kört långt och att behovet var stort. Men hon kunde inte göra ett undantag, släppte hon in en skulle hon vara tvungen att släppa in alla. Vid det laget hade Steven väl hunnit tanka för femhundra kronor, men då sa jag till honom att avbryta.

Barnsligt kanske, men det gjorde mig ursinnig att vi tankade där. Vi hoppade in i bilen igen och Steven visade mig vägen till en Statoilmack vid gamla E4-genomfarten som faktiskt var ‘Alltid öppen’.

Jag lånade toaletten och köpte därefter två dyra smörgåsar bara för att på något sätt spendera pengar där jag faktiskt fått den service jag behövde.

Efter det stog vi på och körde faktiskt hela vägen hem. Vi körde in i ett lugnt och stilla natt-Stockholm och kände oss nästan som turister i våra hemmakvarter. Klockan var nu närmare tre på natten.

Jag var alldeles för uppe i varv för att kunna gå och lägga mig, så jag kröp upp i mitt soffhörn och tittade på tv för första gången på nästan en månad. Och insåg att jag inte missat något.

Men soffhörnet var skönt hemtamt, liksom sängen och mina egna kuddar. I morgon ska vi tvätta men sedan får vi försöka hitta på något som gör att det kommer att kännas riktigt bra att vara tillbaka i stan.