Tysktalande är de iallafall

I slutet av förra veckan hade vi besök av en kollega från Indien. När vi skulle boka rum till honom var det nästan omöjligt, det var fullt överallt – Scandic kunde erbjuda ett rum i Västerhaninge.

Men vi hittade till slut ett rum till honom på ett hotell som är helt nyöppnat och ligger på Kungsbron i Stockholm. På hemsidan såg rummen väldigt fina ut och läget kan man ju inte klaga på.

Jag vill inte påstå att vår indiska kollega klagade, det ligger liksom inte för dem att göra det, men han antydde att rummet var sådär. Han mumlade något om källaren… Det visade sig att han fått ett rum utan fönster. Och det låter förstås inte så kul.

Men nu sitter jag här i Wien på ett mycket centralt beläget hotell, i ett fint rum på andra våningen. Jag har fönster i mitt hotellrum, men till huset mittemot är det inte många meter så jag har dragit för till och med de tjocka gardinerna.

Så jag skulle lika gärna kunna vara utan fönster och i princip skulle jag kunna befinna mig var som helst. När jag sätter på tv:n blir det dock uppenbart att jag iallafall befinner mig i ett tysktalande land. Jag hittar flera tv-program och filmer jag känner igen, men här pratar alla tyska.

Att bevara en hemlighet

I går var jag på överraskningsfest. Min syster Maria hade lyckats med den sällsynta bedriften att ordna en sådan för sin sambo Dennis.

Dennis visste att hans bästa vän Andreas skulle komma upp från Skåne och några till skulle komma på middag till kvällen, bland annat jag och Steven. Andreas lurade iväg honom på lunch till Waxholm och det är möjligt att han misstänkte något när de kom hem och det stod några fler bilar på gårdsplanen än förväntat.

Men han såg verkligt förvånad ut när han kom in och möttes av över 20 vuxna och ett otal barn som sjöng ”Ja, må han leva”. Sedan skålades det i champagne och intogs goda hemlagade tilltugg. Dennis försökte prata med alla och öppna presenter samtidigt som han säkert funderade på hur Maria lyckats ordna allt detta utan att han förstått något.

Sedan dukades tårtor och kaffe fram. Jag hade fått i uppdrag att göra en chokladtryffeltårta med kaffesmak. Den blev riktigt god, vilket jag tror fler höll med om eftersom den gick åt helt och hållet. Själv tyckte jag mycket om den vita tårtan med rostad kokos på. Maria har lovat alla som frågade att recepten ska läggas ut här på min blogg så då blir det väl så också. Om ett tag.

Därefter blev det tipspromenad i trädgården med frågor om Dennis medan buffén dukades fram. Olika typer av kallskuret, flera olika typer av pastasallader, vanlig grönsallad med sockerärtor, gurka och rädisor, melon och ananas, paj, oliver och en god ruccolasås såg till att alla olika smaker tillgodosågs. Till barnen grillades det korv och hamburgare och jag såg minsann en och annan karl smyga sig dit och förse sig också.

Det åts och pratades och umgicks och var allmänt trevligt. Till och med barnen höll sig på gott humör hela dagen och kvällen – inte ett enda barnsammanbrott på hela den tiden jag var där. Men så fanns det också flera olika sysselsättningar för dem, allt ifrån vanliga leksaker för de minsta till Wii för de lite större.

Det fanns någon typ av sysselsättning som bestod av små avlånga träbitar av vilka man skulle kunna bygga precis vad som helst. Det här engagerade även några av papporna. En av dem påbörjade byggandet av en mycket komplicerad bro, men hans dotter rev den alltid innan han hunnit fullborda den. Precis innan Steven och jag åkte hem hade dock söta Elsa byggt ett mycket högt torn av samtliga tillgängliga bitar.

Jag hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll där jag lärde känna lite nya människor. Men framförallt är jag glad att jag lyckats nå fram till kalaset utan att ha råkat försäga mig och avslöja hemligheten för Dennis.

M-M-M-Mats Ronander

Egentligen är jag lite less på Så ska det låta. Men Mats Ronander! Han är en av mina stora idoler.

När jag pluggade på universitetet jobbade jag extra på Systembolaget. Redan då var jag svårt såld på Mats Ronander.

Gissa om jag blev nervös när jag en dag insåg att han stod i kön till just min kassa. För det här var så länge sedan att man fortfarande stod i kö på Systembolaget.

Ofta köade man länge, och lika länge som han köade, lika länge var jag nervös. När han väl kom fram till kassan plockade jag snabbt och effektivt fram de tre flaskor Beaujolais Noveau han beställt. Tog lika snabbt och effektivt betalt och så var det över.

Men som ni märker har jag fortfarande inte glömt det och nu kan jag inte skriva mer för han sjunger minst lika skönt som förr.

Packad senast söndag lunch

Jag har prestationsångest och känner mig under tidspress. Det är dags för en affärsresa igen.

Den här gången måste jag åka redan på söndag eftermiddag. Själva mötet hålls måndag till tisdag med en middag på måndag kväll.

Deltagarna vid mötet kommer nog framförallt vara män. Män i kostym och slips.

Ingen information har jag fått om vart middagen kommer att äga rum eller vilken klädsel som skulle vara lämplig.

Därav prestationsångest och tidspress: senast söndag lunch måste resväskan vara färdigpackad och jag vet fortfarande inte med vad.

En skakande upplevelse

Inte långt från mitt hus har man börjat spränga för den så kallade Citybanan.

Första gångerna jag var hemma och upplevde effekten av en sprängning trodde jag att det var grannen som råkat välta något.

Oftast har det låtit som om någon tappat en hyfsat tung trälåda så att den tumlat nerför en lång trä- eller metalltrappa.

Så började det även i dag, men den här gången började faktiskt hela huset skaka.

Lite otäckt faktiskt och jag kan inte låta bli att undra om byggnaderna runt sprängningsområdet verkligen förblir opåverkade.

Tur ändå att jag inte bor i ett jordbävningsdrabbat område. Människor som gör det skulle nog inte ens höjt på ögonbrynet åt den här skakningen.

Om jag vore svartsjuk

Jag vill inte påstå att jag aldrig blir svartsjuk, men jag är inte så där misstänksam som jag hört att vissa kan vara. Det finns dock stunder när jag slås av tanken att jag kanske borde vara det.

I morse ägnade Steven ovanligt lång tid åt att duscha. När han åkte iväg till jobbet var han nyduschad, nyrakad, väldoftande och iklädd sina snyggaste kläder. Och meddelade att i kväll var det kvällsmöte på jobbet, säkert till klockan åtta eller så.

På sistone har de där kvällsmötena blivit en ganska vanlig företeelse. Jag kan inte komma ihåg att de hade några kvällsmöten alls förut.

Sedan ringde han hem på förmiddagen och talade om att han glömt sin mobiltelefon hemma. Vilket vore lämpligt om han skulle ägna sig åt någon form av bus eftersom jag då inte kan ringa och störa på mobiltelefonen.

Om jag vore svartsjuk skulle jag leta rätt på den där glömda mobiltelefonen och gå igenom samtalslistor och sms. Men som tur är känner jag ingen önskan att göra det.

Jag tror man är inne på en farlig väg om man släpper fram och odlar svartsjuka och misstänksamhet. Jag tror risken att ens partner träffar någon annan ökar om han utsätts för misstänksamhet och svartsjuka.

Så jag är glad att jag inte är lagd åt det hållet trots dålig självkänsla. Och att jag kan passa på att äta sushi till middag nu när fiskhataren har kvällsmöte på jobbet.

Det är mycket nu

Även om jag egentligen lagt ner husletarprojektet kan jag inte sluta surfa runt på Hemnet. Och läsa heminredningstidningar. Nu har jag dessutom tittat på kattungar på Blocket.

Men det är även ett flertal andra projekt som pågår just nu. Framtiden är fylld av födelsedagar av olika magnitud och planering krävs. I vissa fall ska firande arrangeras och i samtliga fall ska presentinköp planeras och göras.

Semestern börjar också bli färdigplanerad och resor ska beställas och betalas. Bostadsrättsföreningens medlemmar måste informeras om kommande projekt i huset.

Sedan gör jag förstås min dagliga genomgång av favoritbloggarna vilket numera tar en bra stund.

Så datorn står minsann inte oanvänd. Det är bara det här med att hinna skriva blogginlägg själv som varit lite svårt.

Kanske i morgon. Det var en hel del pusselbitar som föll på plats i dag så kanske hinner jag mer i morgon.