30 dagar: Ett sista ögonblick

Dag 30 av 30 dagar: Ett sista ögonblick

En gång i tiden, för lite mer än 30 dagar sedan funderade jag på om jag också skulle haka på ett trettio dagars bloggtema med förutbestämda rubriker. Många av rubrikerna verkade svåra men så fick jag en liten knuff och bestämde mig för att ändå försöka.

Sedan fick jag idén att alla inläggen skulle följa ett visst mönster. De skulle inledas med ‘En gång i tiden’, ha ett stycke som inleddes med ‘Sedan’ och slutligen ett stycke inlett med ‘I dag’.  Något jag kunnat skriva om dag 19 då rubriken var just ‘Detta ångrar jag’.

Men jag bestämde mig för att fortsätta med det tema jag bestämt mig för och nu har jag klarat att göra det med ett inlägg om dagen i trettio dagar. Det har inte varit lätt men absolut värt det.

I dag unnar jag mig ett ögonblick av att känna jag mig stolt och glad när jag tänker tillbaka på de trettio inläggen. Jag har återuppväckt många olika minnen och fått många fina komplimanger på köpet. En oväntad men välkommen bonus.

30 dagar: Mina ambitioner

Dag 29 av 30 dagar: Mina ambitioner

En gång i tiden hade jag antagligen satt likhetstecken mellan ambitioner och karriärplaner. Det hade nog gett mig problem med att skriva något titulerat ‘Mina ambitioner’. Jag tycker nog att jag är och alltid varit ambitiös i mitt jobb. Jag vill alltid göra mitt bästa, ge lite mer än vad som efterfrågas och eftersträvar alltid hög kvalitet.

Men det gör också att jag lever väldigt mycket i nuet vad gäller mitt arbete. Visst vill jag känna att jag växer och utvecklas. Jag vill ha nya utmaningar. Men jag har ingen tydlig målbild, inget karriärmål. Jag vill ha ett jobb som är utmanande, omväxlande och intressant. Men vad det jobbet skulle ha för titel är jag mer osäker på.

Sedan några år tillbaka har jag insett att det är det som framförallt hindrar mig från att byta jobb. Så jag har mer och mer börjat hitta nya utmaningar utanför arbetet. Att ha som ambition att skriva åtminstone ett blogginlägg om dagen till exempel. Och nu har jag blvit antagen till en högskolekurs på distans och kvartsfart i digital bildbehandling.

I dag oroar det mig inte så mycket att jag kanske saknar ambitionen att göra karriär. Jag försöker istället få ett så balanserat liv som möjligt. Jag försöker vara en god människa. Jag tar ansvar för mina handlingar och försöker behandla människor omkring mig med omtanke, generositet och värme.

Jag lyckas inte alltid. Och jag har andra ambitioner också som jag lyckas ännu sämre med. Jag skulle vilja äta hälsosamt och röra på mig regelbundet. Jag skulle vilja se till att det alltid är välstädat här hemma. Jag skulle vilja vara mer socialt aktiv. Ordna middagar och andra sammankomster oftare.

Men det ligger väl i ambitioners natur antar jag. Att det är något man strävar efter. Inte något man redan är. Och jag hoppas ju att jag fortfarande har många år på mig att fortsätta försöka bli den människa jag vill vara.

30 dagar: Det här saknar jag

Dag 28 av 30 dagar: Det här saknar jag

En gång i tiden hade jag huggit på den här rubriken som en oceanhaj på en tysk turist. Jag hade skrivit en lång lista över saker jag inte har men tycker att jag skulle behöva. En MacBook Pro, en iPhone, en digital systemkamera, ett högtalarsystem till tvn, en bra och snygg golvlampa till soffhörnet med mera, med mera.

Sedan dess har jag blivit äldre och förhoppningsvis klokare. Min definition av saknad omfattar inte längre prylar. Visst kan jag fortfarande tänka att jag skulle vilja ha, eller till och med behöva det ena eller det andra. Men min ekonomi tillåter att jag i så fall antingen köper det eller börjar spara för att köpa det.

I dag skulle jag snarare säga att jag saknar andra människor. Jag saknar människor som inte längre finns med mig. Ibland är det en bestående saknad för att den jag saknar försvunnit för gott. Ibland en saknad jag kan göra något åt då den bara beror på att vi inte hörts eller setts på ett tag. Tyvärr kan jag ibland vara dålig på att ta tag i att åtgärda en sådan saknad även om jag känner den starkt.

Men det jag saknar allra mest i mitt liv är människor som aldrig blev till. Precis som de flesta andra har jag nog alltid trott att jag en dag skulle bilda familj. Men min målbild handlade just om det, en familj – inte bara barn. När det då inte blev så att jag träffade rätt man i rätt tid för att bilda familj så föll det mig inte in att jag kanske skulle skaffa barn på egen hand.

Jag kan inte påstå att jag ångrar att jag inte gjorde det. Det var inte vem jag var och för mig hade det nog inte fungerat. Men jag kan känna en stor saknad efter egna barn. Jag älskar mina syskonbarn och tror att de både tycker om mig och känner en viss trygghet med mig. Men jag är inte deras mamma och det gör all skillnad i världen.

Jag känner mig ändå lyckligt lottad som har mina syskonbarn. Och även Malins barn som jag älskar och får tillbringa tid med. Ibland kan jag inte låta bli att vara lite uppfostrande men för det mesta utnyttjar jag min icke-föräldraroll och är den tokiga tanten som köper presenter och konspirerar mot mamma och pappa.

Du behöver inte bli orolig, Maria. Jag tänker inte ge Matilda en kattunge i julklapp. Även om jag är sugen.

30 dagar: Min favoritplats

Dag 27 av 30 dagar: Min favoritplats

En gång i tiden när vi fortfarande bodde i Sollefteå och farmor fortfarande levde hade jag nog sagt att min favoritplats fanns hemma hos henne. Farmor bodde i ena änden av den gata som gick igenom själva centrum av staden. Det är egentligen inte riktigt att säga att hon bodde i ena änden för gatan fortsatte, men efter farmors hus blev den slingrig och husen låg så utspridda att det inte kunde betraktas som en stadsgata längre.

Farmors hus hade en stor gårdsplan där det fanns en gammal smedja, en stor bilverkstad med kontorsrum och lagerlokaler. Samt andra byggnader som innehöll förråd av olika slag. Under huset fanns en matkällare och någon slags verkstadsutrymme, troligen en modernare smedja av något slag.

Men min favoritplats var under trappan inne i huset. Där fanns som ett litet förråd eller skafferi med en dörr som man kunde stänga bakom sig. Ett fönster som man gick förbi i trappan fanns även delvis inne i det här utrymmet. Där inne tyckte jag om att vara och spana ut över gården.

Sedan dess har jag varit på så många andra platser runt om i världen varav flera skulle kunna förtjäna att benämnas favoritplats. Jag trivs till exempel alltid väldigt bra i London. För mig har London den ultimata blandningen av en livfull storstad och ändå inom sig intimiteten och personligheten av en småstad.

Jag är också en väldigt hemkär person. Speciellt när livet är väldigt hektiskt och stressigt är soffhörnet här i min lägenhet min favoritplats. Det är perfekt utformat för att bekvämt krypa upp i det, lägga en filt över benen och med datorn i knät läsa bloggar eller titta på tv.

En annan plats där jag trivs väldigt bra är Gotland. För mig finns där både hemtrevnad, en härlig havsstrand – något jag verkligen tycker om är närhet till vatten  – och kultur och upplevelser. På en liten yta, vilket betyder korta avstånd, kan man hitta omväxlande natur, spännande hantverk och trevliga restauranger. För att nämna bara några saker.

I dag förväntas jag välja bara en favoritplats. Och då måste det ändå bli vårt ställe på Stenlandet utanför Själevad. En liten oisolerad stuga som byggdes någon gång på 50-talet och lutar mer och mer för varje år. Nerförsbacke till sovrummet och uppförsbacke till köket. Länge fanns där bara utedass och en liten varmvattenberedare i köket.

Men dels har vi nu ett litet gästhus med ett litet badrum med både riktigt toalett och dusch. Och dels ligger stugorna på en fantastisk sjötomt. Den sluttar ner mot vattnet där det finns en liten sandstrand. Solen går upp snett bakom stugan och rör sig sedan runt för att under dagen och långt in på natten lysa från andra sidan vattnet.

Den gamla stugan har en altan där blir nästan för varmt att sitta när det är soligt. Där är det ljuvligt att äta middag och titta ut över det glittrande vattnet. Inne i stugan finns en härlig öppenspis och det går nästan inte att låta bli att tända en brasa även om det är varmt ute bara för att det är så mysigt.

Det finns ingen tv i stugan. Och kanske är det en bidragande orsak till att Stenlandet är en sann källa till avkoppling. Jag känner mig nästan aldrig så ledig och fri från bekymmer som när jag är där. Förra sommaren åkte vi inte dit utan tillbringade nästan hela semstern på Gotland istället. Men i sommar blir det Stenlandet för hela slanten.

30 dagar: Mina rädslor

Dag 26 av 30 dagar: Mina rädslor

En gång i tiden var jag rädd för mörkret. För monster och spöken. Och hundar. Men samtidigt hade jag otroligt mod. Jag var frågvis och pratsam, sa precis vad jag tyckte och tänkte. Jag hoppade och skuttade och klättrade utan rädsla.

Sedan blev jag äldre och slutade vara rädd för monster och spöken. Jag var fortfarande lite rädd för hundar. Jag började förstå de möjliga konsekvenserna av olika handlingar och klättrade inte längre i träd. Men den tråkigaste förändringen var att jag blev fegare i mina kontakter med andra människor. Jag var inte längre lika öppen och frimodig.

I dag är jag fortfarande lite rädd för hundar. Jag kan fortfarande vara lite försiktig i kontakten med människor av rädsla för att bli sårad. Men mina största rädslor handlar numera om andra människors liv och välmående. Jag är rädd för att något ska hända någon av mina nära och kära.

Det är inte så att jag ständigt går och oroar mig för att något tråkigt ska hända någon av mina vänner eller någon i min familj. För det skulle vara det värsta som kunde hända. Och en del av de saker som jag är rädd för vet jag kommer att hända och det gör det inte bättre precis.

Men jag är också rädd för att snubbla och ramla handlöst och slå ut tänderna. Jag vet inte riktigt varför jag är så rädd för det. Ibland tror jag att jag kommer att tänka så intensivt att jag inte får ramla att jag kommer att göra just det. Det skulle väl kunna tyda på att min hjärna är felkopplad på något sätt. Men det har jag inte förstånd att vara rädd för.

30 dagar: En första

Dag 25 av 30 dagar: En första

En gång i tiden flög jag ganska ofta till London. Det är en ganska smidig flygning, runt två timmar lång. Jag är inte, och var inte då heller särskilt förtjust i att gå på toaletten på flygplan och den flygtiden brukar jag klara genom att gå på toaletten precis innan ombordstigning och så fort jag kommit av planet.

Sedan ville det sig inte bättre att vid en flygning var vårt plan tvunget att cirkla en ganska lång tid över London i väntan på sin tur att landa. Jag blev i större och större behov av en toalett och till slut var jag tvungen att fråga flygvärdinnan om jag kunde få använda toaletten.

Det fick jag och det var första gången jag kom in i en flygplanstoalett som inte bara var ganska stor utan dessutom hade ett fönster. Ett fönster som bjöd på utsikt över London. Det var kväll och mörkt och den upplysta staden glittrade nedanför mig. Hade jag inte varit rädd att planet när som helst skulle landa hade jag nog suttit kvar och njutit den vyn länge.

I dag undviker jag fortfarande flygplanstoaletter för aldrig sedan den gången har jag stött på en sådan flygplanstoalett igen. Men jag hoppas fortfarande.

30 dagar: Det här får mig att gråta

Dag 24 av 30 dagar: Det här får mig att gråta

En gång i tiden grät jag när jag hade ont. Eller när jag inte fick som jag ville.

Sedan lärde jag mig empati och grät av medkänsla. Medkänsla väckt av verkliga händelser, eller fiktiva händelser i filmer och böcker.

Jag fann att alla möjliga starka känslor kunde få mig att gråta. Jag kunde börja gråta när jag var riktigt ledsen, förtvivlad, arg, uppgiven eller mycket glad.

I dag gråter jag aldrig i ett försök att få min vilja fram. Jag gråter mycket sällan på grund av att jag har ont. Det har hänt vid ett gallstensanfall men tack och lov har jag varit förskonad från verkligt svår smärta hittills.

Men jag gråter fortfarande av medkänsla och starka känslor. Ironiskt nog gråter jag oftare när de lyckliga avsluten kommer i filmer än när det råder stor tragik.

Det bästa jag vet är att skratta så mycket att jag börjar gråta. Det händer ibland på våra familjemiddagar och är totalt renande.