Jag var ju tvungen att testa

De har öppnat en ny tunnel i Stockholmstrafiken.

Den öppnade i går, tror jag.

I morse var det folk som körde in i den.

Men inte jag.

Jag körde min vanliga väg.

För säkerhets skull.

På vägen hem däremot kände jag mig lite modig och tänkte att jag minsann skulle testa jag med.

Det var inte det smartaste beslutet jag tog i dag.

Jag hamnade nämligen nästan på Lidingö.

Och det ville jag faktiskt inte alls.

Nu kom jag ju hem till slut iallafall.

Om än ganska mycket senare än vad jag skulle gjort om jag kört min vanliga väg.

Vilket jag kommer att göra i morgon.

Fast nu har jag testat iallafall.

Och jag såg ljuset i tunneln, det gjorde jag.

Torsdagstrafik

Alltså, vad är det som händer på torsdagar egentligen?

Jag kör ju samma sträcka hem från jobbet i princip varje vardag, ungefär vid samma klockslag.

Alla vardagar flyter det på i samma takt och tar ungefär samma tid.

Utom på torsdagar.

På torsdagar är det plötsligt jättetrögt.

Och det tar minst dubbelt så lång tid att komma hem.

I dag var det så igen.

Nu var det väl inget större problem, jag fick inte magknip och jag hittade en parkeringsplats direkt när jag väl kom hem.

Men jag kan inte hjälpa att jag funderar på vad det kan bero på.

Måste köpa reflexer

Det kan vara riktigt otäckt att vara ute och köra bil nu.

Inte för att det är halt eller så.

Utan för att när det är så här mörkt och vått blir sikten otroligt dålig.

Och vi älskar ju svarta kläder här i Sverige.

Åtminstone här i Stockholm.

Vilket betyder att folk syns väldigt dåligt.

Inte tvekar de att gå mot röd gubbe heller.

Nyligen blev en man ihjälkörd bara några kvarter härifrån när han gjorde just det.

Det är så himla sorgligt och onödigt.

Jag vill inte påstå att jag är så mycket bättre, jag är också svartklädd.

Men jag går inte över gatan om det inte är grön gubbe eller jag har sett mig mycket noga för.

Och i morgon är det jag som köper reflexer.

Jag hoppas att ni är försiktiga i trafiken ni också.

Om det snöade på Tomtebogatan i morse?

Ni undrar förstås om det snöade på Tomtebogatan i morse.

Ja, om jag säger som så att när jag gått ett varv runt bilen och borstat av den skulle jag egentligen ha behövt börja om från början.

Men vem har tid att hålla på så?

Att ha sikt bakåt och åt sidorna är överskattat i vilket fall som helst.

Blicken ska vara riktad framåt.

Och stundtals ned mot iPhonen.

Nejdå. Jag är väldigt laglydig och rör vare sig iPhonen eller jobbmobilen när bilen är i rörelse.

Men jag såg inte så mycket bakåt på vägen till jobbet i morse. Det gjorde jag inte.

Morgonens trafikunderhållning

I morse på väg till jobbet hamnade jag bakom en polisbil.

Precis på den sträckan där hastighetsbegränsningen tidigare var 90 men nu är sänkt till 70.

Polisbilen höll förstås 70 så då var jag ju också tvungen att göra det.

Bakom mig kom en ny fet BMW och pressade på för att få komma förbi.

Så fort jag fick chansen gick jag in i innerfil och släppte förbi honom.

Och log nöjt när han gasade förbi bara för att inse vad som låg framför och bli tvungen att bromsa ner ganska rejält.

Jag är lite lättroad på det sättet.

I övrigt vill jag inte tro att jag är särskilt skadeglad av mig.

Men i trafiken — Moahahahahaha!

Hur arg kan man bli?

Inte är det semestertider ännu, inte.

Åtminstone inte att döma av trafiken.

I morse flöt det visserligen på väldigt bra i min riktning.

Men på vägen hem…

Och jag hamnade förstås bakom en som körde så att jag höll på att bli galen.

Två gånger.

Hoppas att det här med att bli riktigt, riktigt arg fungerar lite som en kardioträning.

Fast egentligen blir jag väldigt trött på mig själv och önskar att jag kunde ha en lite mer zen-inställning i trafiken.

En av de där som låg framför mig hade det iallafall.

Och väldigt många att ringa till och prata bort en stund med.

Det var väl därför hen körde som hen gjorde.

Inte jag inte

Jag tror att många bilförare kan känna igen det breda leende som prydde mitt ansikte när jag såg att fartdåren som pressat förbi mig lite tidigare blivit invinkad i en poliskontroll.

Själv körde jag förstås under hastighetsbegränsningen, som jag alltid gör.

Eller som jag gör när en kollega ringt och tipsat mig om att det drällde av poliser på vägen till jobbet.

Nära döden upplevelse

Typiskt att jag glömde att skriva om det som hände i går som faktiskt kändes riktigt dramatiskt.

Det var väl för att när jag kommit hem från mamma och pappa och äntligen hittat parkeringsplats så var Steven hemma och då ville jag inte bara sitta och blogga.

I vilket fall som helst var det ju superfint väder i går.

Så där intensivt soligt att luften liksom skimrade.

Det kan ju göra att det är lite svårt att bedöma hur fort bilar framför en, och för all del mötande trafik, kör.

När jag var på väg ut till mamma och pappa låg jag i ytterfilen och körde ganska fort.

En bit, en ganska bra bit framför mig ser jag hur en färdtjänstbil går in i innerfilen och kör om en liten röd bil på fel sida.

Jag skakade på huvudet för jag tycker verkligen att det är ett oskick att köra om på insidan.

Men Stockholmstrafiken är ju full av tokstollar så jag tänkte väl inte annat än att det var en bil som inte hade bråttom i ytterfilen.

Dock blev det uppenbart att den lilla röda bilen hade så extremt obråttom att den faktiskt stod still.

I ytterfilen.

Vilket blev uppenbart så pass sent att jag också blev tvungen att stanna, eftersom det var en hel del bilar i innerfilen vid det laget som bara fortsatte att köra. Ganska fort.

När jag stod där precis efter den lilla röda bilen insåg jag att anledningen till att den stod stilla var att det stod en soffa framför den.

Jag såg i backspegeln hur det kom fler och fler bilar bakifrån och det enda jag kunde göra var att slå på mina varningsblinkers och hoppas att de skulle hinna stanna.

Jag var helt säker på att någon inte skulle göra det och att jag skulle bli påkörd bakifrån.

Det var en ganska otrevlig känsla. (= underdrift)

Men som ni förstår gick allting bra.

I morse var för övrigt soffan borta.

Och så var allt som vanligt

Nu har jag bestämt mig för att äta enligt GI-metoden igen.

Det är andra dagen i dag och det har gått bra.

Men jag har ont i huvudet.

När det började åska trodde jag att det kanske berodde på vädret, för det har varit läskigt varmt och fuktigt i dag.

Fast huvudvärken släppte inte trots åskan så det är troligen kostomställningen.

Eller så var det trafiken på vägen hem.

För nu är det som vanligt igen när det gäller det.

Jag är farligt nära en hjärnblödning när jag sitter i bilköerna på vägen hem från jobbet på grund av hur folk beter sig i trafiken.

Tur att det är fredag i morgon. Då  följer två kö- och svordomsfria dagar.

Passande väder

Det passar mig utmärkt att himlen är blygrå och regnet vräker ner.

Tänk så fort man är fast i samma gamla vanor som innan semestern.

Jobb, jobb, jobb… Det tar liksom aldrig slut.

Mitt humör är inte direkt på topp just nu, därav det bristfälliga bloggandet.

Och det blev inte bättre när största delen av hemresan bestod av ofrivillig parkering, medan det var nästan omöjligt att hitta parkeringsplats när jag väl kommit hem.

Men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop, böja på  nacken och jobba vidare.

Jag återkommer när jag är på bättre humör.