Oemotståndliga

Tylliga klänningar som kan kläs ner med grövre strumpbyxor och en kofta, rosa koftor (tydligen kan jag inte få för många rosa koftor), en grå lång tunika med precis lagom mycket piff för att passa både på jobb och krogen, ett glittrigt nagellack som inte ville fastna på bild och onyttigheter med rosa glasyr. Det är sånt som jag inte kan stå emot.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan köpte jag visst en sweatshirtsjacka med huva, en t-shirt, strumpbyxor och benvärmare också. Egentligen skulle jag köpa en vinterjacka men allt går ju inte alltid som man tänkt.

Dagens kardio

Förutom en viss pulshöjning när jag trängdes i värmen bland en massa andra människor i olika affärer på stan kom dagens påtagliga pulshöjning här hemma i hallen.

När jag skulle plocka ut iPod, läsglasögon och mobiltelefon ur handväskan fanns nämligen inte mobiltelefonen där.

Medan jag tömde och letade igenom handväskan började paniken över att antagligen ha råkat tappa den i någon affär i samband med att jag drog upp plånboken ur min överfulla handväska infinna sig.

Men precis när jag skulle gå ner till bilen för att se om den fanns där råkade jag slänga ett öga mot soffbordet och se där låg den. Jag hade visst glömt den hemma.

Om självbilder

Ibland är det svårt att skriva om det som snurrar i hjärnan utan att det ska bli ett milslångt inlägg. Och skriver man för kort blir det inte tillräckligt tydligt vad man egentligen menar.

Jag tycker förstås egentligen inte att jag är medelmåttig.

Men jag har alltid varit avundsjuk på de omkring mig som lyckas gå genom livet helt övertygade om sin egen förträfflighet och som tack vare sitt oomkullrunkeliga (jo, jag tror att det är ett ord) självförtroende och starka självkänsla ser till att bygga just det liv och den karriär de vill ha.

Själv kan jag nämligen inte låta bli att spegla mig i vad andra verkar tycka om mig och låter andra sätta begränsningarna för mig. Jag blir den pålitlige, kompetenta medarbetaren som man kan ha nytta av till både det ena och det andra och inte behöver bekymra sig för att förlora.

Jag försöker arbeta med det där, men det är alldeles för lätt för mig att tycka att andra människor är fantastiska, jämföra mig själv med dem och tycka att jag inte alls är lika bra.

Men jag är förstås riktigt bra på Wordfeud. Mot vissa i alla fall.

Medelmåttig

Jag har börjat tänka att jag nog måste acceptera att jag bara är en medelmåttig människa.

Jag avskyr att vara medelmåttig.

Någon som har ett bra knep för hur man lär sig att acceptera sin medelmåttighet?

Eller för hur man blir briljant?

Vad gör man en grå torsdag?

Så här sitter jag i mitt mysiga soffhörn, eftersom det är ett bra väder för att vara inomhus. (Tack, Erika.)

Jag känner mig faktiskt lite låg. Det finns många olika orsaker till det; förändringar på jobbet och det annalkande årsskiftet. Som många andra ser jag tillbaka på det förra året, och försöker se framåt. Jag är inte helt nöjd med det jag ser.

I vilket fall som helst är jag alltså inte på humör för att ta tag i saker. Som att diska – jag började visserligen men ändrade mig mitt i och gjorde en kopp kaffe istället – eller städa.

Istället leker jag med min iPod. Jag reagerar blixtsnabbt när någon motspelare gjort sitt drag i Wordfeud. Det är ett infernaliskt spel. Ibland har man precis de bokstäver man kan önska sig. De som ger höga poäng och som det faktiskt går att bilda ord av.

Andra tillfällen har man bara vokaler, i en match hade jag fyra I och två O bland annat. Eller bara konsonanter. Man kommer inte så långt med fyra S och tre andra konsonanter.

För att fylla upp tiden mellan Wordfeudandet (nej, det ordet skulle inte godkännas i spelet) har jag letat efter andra spel. Och nu har jag hittat ett som håller mig i ett järngrepp; Music Quiz.

Det spelar upp lite av någon av de låtar man har i sin iPod och ger en fem alternativ på titel och artist att välja bland. Inte så lätt som man kan tro. Och eftersom det går så fort märker man knappt att man bara fortsätter och fortsätter spela.

Jag ska bara gissa på en till… och en till… och en till…

Grå grå grå grå grå

Jag är vaken och uppstigen. Det har jag varit ett tag.

Jag har till och med varit ute redan.

Jag var ju tvungen att gå ut och flytta på bilen eftersom det är städdag.

Jag hade nog några idéer om att ta mig ner på stan, kanske titta i några affärer, gå på Akademibokhandeln och äta en god lunch någonstans.

Men det är så trist där ute. Grått och ruggigt. Så jag gick hem igen i stället.

Här stannar jag tills det är dags att flytta bilen igen klockan 14. Då får vi se om jag beger mig på utflykt eller igen flyr tillbaka till hemmets ombonade vrå.