Oemotståndliga

Tylliga klänningar som kan kläs ner med grövre strumpbyxor och en kofta, rosa koftor (tydligen kan jag inte få för många rosa koftor), en grå lång tunika med precis lagom mycket piff för att passa både på jobb och krogen, ett glittrigt nagellack som inte ville fastna på bild och onyttigheter med rosa glasyr. Det är sånt som jag inte kan stå emot.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan köpte jag visst en sweatshirtsjacka med huva, en t-shirt, strumpbyxor och benvärmare också. Egentligen skulle jag köpa en vinterjacka men allt går ju inte alltid som man tänkt.

Dagens kardio

Förutom en viss pulshöjning när jag trängdes i värmen bland en massa andra människor i olika affärer på stan kom dagens påtagliga pulshöjning här hemma i hallen.

När jag skulle plocka ut iPod, läsglasögon och mobiltelefon ur handväskan fanns nämligen inte mobiltelefonen där.

Medan jag tömde och letade igenom handväskan började paniken över att antagligen ha råkat tappa den i någon affär i samband med att jag drog upp plånboken ur min överfulla handväska infinna sig.

Men precis när jag skulle gå ner till bilen för att se om den fanns där råkade jag slänga ett öga mot soffbordet och se där låg den. Jag hade visst glömt den hemma.

Om självbilder

Ibland är det svårt att skriva om det som snurrar i hjärnan utan att det ska bli ett milslångt inlägg. Och skriver man för kort blir det inte tillräckligt tydligt vad man egentligen menar.

Jag tycker förstås egentligen inte att jag är medelmåttig.

Men jag har alltid varit avundsjuk på de omkring mig som lyckas gå genom livet helt övertygade om sin egen förträfflighet och som tack vare sitt oomkullrunkeliga (jo, jag tror att det är ett ord) självförtroende och starka självkänsla ser till att bygga just det liv och den karriär de vill ha.

Själv kan jag nämligen inte låta bli att spegla mig i vad andra verkar tycka om mig och låter andra sätta begränsningarna för mig. Jag blir den pålitlige, kompetenta medarbetaren som man kan ha nytta av till både det ena och det andra och inte behöver bekymra sig för att förlora.

Jag försöker arbeta med det där, men det är alldeles för lätt för mig att tycka att andra människor är fantastiska, jämföra mig själv med dem och tycka att jag inte alls är lika bra.

Men jag är förstås riktigt bra på Wordfeud. Mot vissa i alla fall.

Medelmåttig

Jag har börjat tänka att jag nog måste acceptera att jag bara är en medelmåttig människa.

Jag avskyr att vara medelmåttig.

Någon som har ett bra knep för hur man lär sig att acceptera sin medelmåttighet?

Eller för hur man blir briljant?

Vad gör man en grå torsdag?

Så här sitter jag i mitt mysiga soffhörn, eftersom det är ett bra väder för att vara inomhus. (Tack, Erika.)

Jag känner mig faktiskt lite låg. Det finns många olika orsaker till det; förändringar på jobbet och det annalkande årsskiftet. Som många andra ser jag tillbaka på det förra året, och försöker se framåt. Jag är inte helt nöjd med det jag ser.

I vilket fall som helst är jag alltså inte på humör för att ta tag i saker. Som att diska – jag började visserligen men ändrade mig mitt i och gjorde en kopp kaffe istället – eller städa.

Istället leker jag med min iPod. Jag reagerar blixtsnabbt när någon motspelare gjort sitt drag i Wordfeud. Det är ett infernaliskt spel. Ibland har man precis de bokstäver man kan önska sig. De som ger höga poäng och som det faktiskt går att bilda ord av.

Andra tillfällen har man bara vokaler, i en match hade jag fyra I och två O bland annat. Eller bara konsonanter. Man kommer inte så långt med fyra S och tre andra konsonanter.

För att fylla upp tiden mellan Wordfeudandet (nej, det ordet skulle inte godkännas i spelet) har jag letat efter andra spel. Och nu har jag hittat ett som håller mig i ett järngrepp; Music Quiz.

Det spelar upp lite av någon av de låtar man har i sin iPod och ger en fem alternativ på titel och artist att välja bland. Inte så lätt som man kan tro. Och eftersom det går så fort märker man knappt att man bara fortsätter och fortsätter spela.

Jag ska bara gissa på en till… och en till… och en till…

Grå grå grå grå grå

Jag är vaken och uppstigen. Det har jag varit ett tag.

Jag har till och med varit ute redan.

Jag var ju tvungen att gå ut och flytta på bilen eftersom det är städdag.

Jag hade nog några idéer om att ta mig ner på stan, kanske titta i några affärer, gå på Akademibokhandeln och äta en god lunch någonstans.

Men det är så trist där ute. Grått och ruggigt. Så jag gick hem igen i stället.

Här stannar jag tills det är dags att flytta bilen igen klockan 14. Då får vi se om jag beger mig på utflykt eller igen flyr tillbaka till hemmets ombonade vrå.

Mera hemmamys

Jag tog mig faktiskt ner på stan i dag. Men efter att jag lämnat en födelsedagspresent till Malin blev det att jag åkte hem igen.

Nu har jag iallafall kommit ikapp med mina bokrapporter så det är väl alltid något antar jag.

Och jag har verkligen inget emot det här med att bara vara hemma och mysa.

Det enda problemet är att jag känner det som om jag borde jobba. Trots att kontoret är stängt och alla på mitt företag är lediga den här veckan.

Jag behöver antagligen öva mer på att bara vara ledig. Jag tror jag ska försöka få in det i min utvecklingsplan för nästa år.

Gone av Mo Hayder

Polisinspektör Jack Caffrey står mitt uppe i en tidspressad utredning. En maskerad man har stulit en kvinnas bil mitt framför ögonen på henne. Ett allt vanligare brott, men problemet den här gången är att kvinnans dotter fanns i bilen när den stals.

Alla är övertygade om att det är bilen tjuven vill åt och att han kommer att släppa av flickan oskadd någonstans så fort han upptäckt henne. Men det är kallt ute så polisen kämpar ändå mot klockan för att hitta henne innan hon kommer till skada.

Allt eftersom tiden går och flickan inte kommer till rätta börjar polisen misstänka att det ändå inte var bilen förövaren vill åt utan flickan. Speciellt efter att Flea Marley påminnt om att det inte är första gången en bil stulits med en liten flicka i baksätet. I själva verket har det hänt två gånger tidigare. En gång släpptes flickan av oskadd men en flicka har aldrig kommit till rätta.

————————————–

Jag var mycket förtjust i de två första böckerna om Jack Caffrey, Birdman och The Treatment. De följande två, Ritual och Skin, var fortfarande starka och bra böcker på många sätt men i min mening innehöll de lite för mycket mysticism och den senare var alltför starkt knuten till den tidigare.

Så det var en mycket glad överraskning att den här boken är mer lik de två första. Den har ett större fokus på polisutredningen än mystiska varelser och ritualer. Den är också mer fristående även om det fortfarande finns trådar kvar från de tidigare böckerna. Här är de dock hanterade på ett sånt sätt att det inte är nödvändigt att ha läst de tidigare böckerna för att hänga med.

Den här boken är skickligt uppbyggd. Personporträtten är trovärdiga och ingen med minsta empatiska förmåga kan undgå att engageras och drivas av en önskan att få veta hur det ska gå. Jag har några mindre invändningar mot vissa dramaturgiska grepp Hayder tagit till för att dra ut på spänningen men på det hela taget har hon avhållit sig från de uppenbara deckartricken och spelar rent med sina läsare.

Jag rekommenderar gärna den här boken till de som vill både ha en spännande bok men också en där det länge är okänt vem förövaren är och man själv kan försöka lista ut vem det är.

Mo Hayders officiella hemsida

Mo Hayder gavs tidigare ut på svenska av B. Wahlströms men de har inte längre någon sida om henne.

Misterioso

Jag har tittat på Misterioso på SVT1. Jag tyckte den var bra. Troligen eftersom jag faktiskt inte läst böckerna. Så deckarälskare jag är.

Man kan ju inte läsa allt.

Men iallafall. Bra tyckte jag så nu är jag upptagen i morgon kväll klockan 21 igen. Om det var någon som tänkt bjuda ut mig på champagne eller så.

Förresten: Jag ♥ Magnus Samuelsson. Stor, stark, stilig och så perfekt i den där rollen.

Kategorier TV