Konstigheter 2

Varför är det så många som vill använda Facebook som ett forum för politisk debatt?

Alltså inte professionella politiker – det kan jag ju förstå – utan vanliga människor.

Och trots att man gör sitt bästa att på ett diskret sätt signalera att man inte vill diskutera politik framhärdar de.

Det är inte det att jag inte har politiska åsikter, men jag har ingen lust att diskutera dem på Facebook.

Annonser

Söndagsmat

Det har känts som en lång och sorglig dag i dag. Det är ju ofrånkomligt att tänka tillbaka på 9/11 (med detta avser jag alltså terrorattackerna 11:e september 2001) för tio år sedan.

Det sorgligaste tycker jag är att vi inte egentligen kommit någon vart sedan dess, inte byggt några broar mellan människor med olika övertygelser utan genom att bekämpa våld med våld låter mönstret fortgå.

Vi har som oftast på söndagar tvättid och jag ägnade dessutom några timmar tidigare i dag åt att göra riktigt rent i köket. Så när middag kom på tal kände jag inte att vi riktigt hade tid till matlagning och ville också till varje pris undvika att mitt glänsande kök skulle befläckas.

Så det fick bli pizza. För min del en med parmaskinka, grillad aubergine, kronärtskocka och ruccola. Jag orkade inte hela men den var god. Och på många sätt perfekt söndagsmat.

Att fastna på en detalj

Som vanligt börjar jag lördagsmorgonen med att läsa e-post, Facebook, bloggar och webbversionerna av dagstidningarna. Jag läser förstås inte hela upplagan av samtliga dagstidningar, men jag går igenom förstasidorna och klickar på de artiklar som ser extra intressanta ut för fördjupning.

Men ibland är det någon rubrik som gör att jag bara måste öppna upp artikeln. Bara för att sedan upptäcka att samma fråga som rubriken väckt i mig kvarstår obesvarad även efter att jag läst hela artikeln.

I morse fanns följande rubrik i Expressen: SD-politiker misshandlad. Jag är aldrig för våld som en lösning på någonting, men det är ändå inte en rubrik som direkt chockar och förvånar. Jag kan lätt att föreställa mig att sånt kan hända.

Men underrubriken däremot. Den fick mig verkligen att fundera: Här misshandlades en SD-politiker från Mellanöstern brutalt av tiotalet landsmän. En SD-politker från Mellanöstern? Mellanöstern! Har inte SD uppstått ur Bevara Sverige Svenskt?

Jag var förstås tvungen att läsa artikeln. Men jag fick inte veta det jag ville veta. Vad är det som gör att en man från Mellanöstern tycker att han ska vara politiskt aktiv i just det partiet? För jag får helt enkelt inte ihop det.

En SD-politiker från Mellanöstern. Det borde nästan kunna användas som en definition av en självmotsägelse.

Soffpotatis, inte soffliggare

Jag har tagit tillvara min medborgerliga rättighet och varit och röstat i dag. Förstås. Jag må vara en soffpotatis, men någon soffliggare är jag inte.

Som alltid gick det smidigt och snabbt. Även om det blev en liten väntan på min tur till valsedelsbordet då kvinnan framför mig helt seriöst verkade fundera över och bestämma sig för hur hon skulle rösta där och då.

Nu är det en lite mer utdragen väntan på att få veta hur det gick. Och det som jag tyckte var absolut viktigast i det här valet, att ett visst parti inte skulle komma in i riksdagen tycks tyvärr inte gått som jag hoppades.

Jag är inte orolig för att ett nytt parti ska komma in i riksdagen och få en vågmästarroll även om det förstås skulle kunna leda till problem. Jag mår dåligt av att just det partiet – med tanke på dess grundläggande idelogi – röstats fram av så många.

Nine-Eleven

Det kommer väl knappast vara unikt att skriva om händelserna i New York för nio år sedan i dag. Men jag anser att det är en av de händelser i mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma. En händelse som jag önskar att människor klokare än jag ville fundera på mer utifrån hur vi ska försöka undvika att människor ska känna ett sånt hat att de kan tänka sig att göra något sånt mot andra människor.

Själv var jag i Göteborg när det hände och fick av en kollega på jobbet höra om hur det första planet flugit in i ett av World Trade Center-tornen. Jag kunde inte tro någonting annat än att det måste varit någon slags olycka. Sedan satt jag på mitt hotellrum och såg bilderna av hur det andra planet flög in i det andra tornet.

Det kändes så overkligt. Bilderna visades om och om igen och jag kunde bara inte förstå att det var sant. Jag väntade på tillkännagivandet att det varit en avancerad Hollywoodanimering. Men det var sant. Otaliga människor drabbades personligen och hela mänskligheten fick ett otäckt uppvaknande. Vi har verkligen inte utvecklats särskilt långt när många av oss kan tycka att det här är ett rimligt sätt att framföra sina synpunkter.

Rojalist i ren protest

Jag har försökt ta chansen att sätta mig in lite i republikanernas ståndpunkter nu när det börjar dyka upp lite debattartiklar med den vinklingen. Men vissa artiklar får mig att bli rojalist i ren protest.

Till exempel Jan Guillous Rojalisträdslan gör medierna till ett dårhus i Aftonbladet. Däri kan man bland annat ta del av följande uttalanden:

Det är rädslan för den där 60-procentiga majoriteten som styr kryperiet. Men det är också ett förakt för denna förmenta dumskallemajoritet som håller tillbaka såväl politiker som journalister.

och

Som om det inte skulle gå att förklara för de rojalistiska dumskallarna att ett demokratiserat system med vald statschef inte längre innebär halshuggning av kungafamiljen.

Båda dessa uttalanden gör mig rent ut sagt förbannad. Det går faktiskt att tycka att det finns en poäng med monarki utan att vare sig vara dumskalle eller tro att en övergång till republik skulle innebära avrättning för kungafamiljen.

Största delen av artikeln är formulerad på liknande sätt som de tidigare utdragen. Först i slutet kommer en liten passus som väl ska vara den sakliga förklaringen till varför en republik vore att föredra:

Den makt som kungen inte längre har, som därmed försvunnit in i ett mörkt hål iregeringskansliet, skulle återföras till en av folket vald president som stod för alla utnämningar i riket. De högsta domarposterna skulle inte längre besättas med de mindre dugliga men politiskt mer lämpade. Cheferna för statliga verk och ambassader skulle inte längre vara avdankade politiker. Statsapparaten skulle bli mindre korrupt och fungera bättre.

Jag tycker det är högst intressant. Jag skulle gärna vilja få exempel på republiker där statsapparaten är mindre korrupt än i Sverige. Min uppfattning är snarare att de investeringar som krävs för att driva en kampanj för att bli president skulle bädda för mer korruption.

Överhuvudtaget ifrågasätter jag idén att viktiga utnämningar ska avgöras av en person, folkvald eller inte. Det måste gå att hitta andra former för att se till att viktiga utnämningar sker på ett verkligt demokratiskt och icke korrumperat sätt.

Makten ska komma nerifrån. Inte uppifrån, via manliga hierarkier som kungahuset.

Så sa Mikael Wiehe till Allt om Stockholm om varför han spelade på Love Republic.

Jag tycker att det finns en poäng i att jobbet som statschef går till någon som i princip tränas för just den rollen i hela sitt liv. Som antar den rollen för att det är ålagt dem, inte för att de drivs av ett begär till en sådan position. Jag tänker mig att många som vill bli president inte är lämpliga just för att de vill bli det.

Och om vi skulle ha en sant gräsrotsvald president, om vem som helst skulle kunna bli nominerad eller vald till president skulle vi kanske få Blondinbella till president precis som rubriken på Allt om Stockholms artikel om Love Republic föreslog. Det skulle i min mening sannerligen vara resultatet av en dumskallarnas sammansvärjning.

Jag tycker att kungahuset gör ett bra jobb som PR-representanter för Sverige och tror att den apparat som formellt är uppbyggd kring kungahuset bidrar till att bevara vår historia och många av våra kulturskatter. Jag tänker läsa mer om republikanernas argument, men kostnaderna och komplexiteten i att driva politik och valkampanjer har ju redan i dag gjort ett flerpartisystem till i praktiken ett tvåpartisystem. Att bygga in presidentval och kampanjer för det är jag rädd skulle urholka den demokratiska processen.

Men allt det här är ju för all del bara en dumskalles åsikter.

Ibland grips jag av förtvivlan

Vissa dagar borde man inte inleda med att läsa tidningarna.

För någon tid sedan såg jag en intervju på TV4 med Michael Moore. Han ser på många sätt Sverige som ett föregångsland, samtidigt som han uttryckte oro för vart Sverige var på väg.

Intervjuaren frågade vad Moore menade skulle hända om vi utvecklades åt att ha samhälliga system som är som de i USA.

Ökad brottslighet, mer våld, fler mord, fler människor som vill skaffa sig vapen …era barn kommer att klara sig sämre i skolan

Redan då fick jag lite ont i magen, eftersom jag tycker att vi redan börjat se en hel del av det där.

I Expressen i dag har de en artikel om jakten efter mannen som slog ett äldre par på en parkeringsplats i Landskrona. Kvinnan som var 78 år gammal har ju avlidit av sina skador och åklagaren har nu skärpt brottsrubriceringen till mord. Man citerar polisens undersökningsledare Tommy Lindén:

Är man ung och vältränad och slår ner en 78-åring borde man inse risken för vad som kan hända

Visst håller jag med om att människor borde fundera mer på de potentiella konsekvenserna av sina handlingar, men samtidigt tycker jag att ännu mer än att han borde inse risken borde han ha vetat och känt att man inte slår.

Man löser inte konflikter med våld och man slår inte en annan människa för att få utlopp för sin frustration och ilska. Annat än om man befinner sig i en boxningsring eller ägnar sig åt annan kampsport.

Folk har förstås slagits i alla tider, men borde vi inte vara mer civiliserade nu? Och jag tycker att det oprovocerade eller åtminstone orimliga våldet blivit mycket vanligare.

Expressen hade också en artikel om skottlossning på E4 utanför Fittja utanför Stockholm. Polisen kom till platsen för att två bilar kört in i varandra och upptäcker då att båda männen i den ena bilen var skottskadade.

Mer våld, mer vapen, fler mord…

Som tur är hade Expressen också en rubrik som sa att jag skulle unna mig ett påskägg – det är bra för hjärtat. Tack vare att jag äter choklad har jag antagligen lägre blodtryck och lägre risk att få hjärtinfarkt.

Chanserna finns alltså att jag kommer att leva länge till. Om jag inte blir nedslagen eller skjuten förstås.