Intet är som väntans tider

Att vänta är inte min starkaste gren.

Och just nu när jag väntar på besked om mina inlämningsuppgifter ogillar jag det extra mycket.

Jag vågar nästan inte läsa min privata e-post eller logga in på högskolans sida.

Ändå gör jag just det, med hög puls och svettiga handflator, flera gånger om dagen.

Men mina inlämningsuppgifter är fortfarande ogranskade.

Det finns en stor risk att jag inte kommer att koncentrera mig på någonting annat tills jag äntligen fått besked.

Drabbad av eftertankens kranka blekhet

Hela dagen i dag har jag haft ångest över det jag lämnade in som examensarbete på den där kursen i digital bildbehandling.

Man skulle ha ett påstående och göra tre bilder som skulle illustrera detta och vara sammanhängande utan att ha exakt samma motiv.

Jag hade flera olika påståenden eller teman som jag försökte få ihop bilder till. Men antingen tyckte jag att alla bilderna eller några av bilderna var för lika varandra.

Så jag hade ursvårt att välja.

Och nu har jag förstås börjat tänka att jag valde fel.

Typiskt mig.

Jag tänker lägga ut några av de bilder som jag inte skickade in.

Så kan ni säga att de är jättedåliga och att det var tur att jag inte skickade in dem.

Jag ser ljuset!

Våren 2011 anmälde jag mig till en distansutbildning i digital bildbehandling.

Jag började väldigt ambitiöst, läste i kursboken och såg videolektioner och började öva i Photoshop.

Men det var inte förrän framåt sommaren som jag hade råd att köpa en kamera som kunde fotografera i formatet Raw.

Och efter sommaren blev det helt galet på jobbet.

Sedan dess har har det bara blivit mer och mer på jobbet, en av våra datorer här hemma har kraschat och jag började ha mindre och mindre tid att lägga på kursen.

Så började jag inse att det absoluta slutdatumet för att lämna in examinationsuppgifterna närmade sig och de senaste två-tre månaderna har jag lagt all ledig tid på att läsa om kursboken, se videolektionerna, öva i Photoshop och göra mina inlämningsuppgifter.

I natt lämnade jag in den sista uppgiften. Jag är inte alls säker på att jag blir godkänd, men jag har lärt mig så mycket och är nöjd att jag till slut vågade lämna in något.

Jag är inte så bra på det här med att bli bedömd när det gäller kreativa saker. Och jag tenderar att aldrig tycka att det jag gör är riktigt bra.

Men, men. Nu är det gjort. Jag ser helt klart ljuset när det gäller Photoshop och vad man kan använda det till. Huruvida jag lyckats vara tillräckligt kreativ i val av motiv och tillämpning är en helt annan fråga.

En annan slags ont i magen

Nu har jag gjort det. Jag gick in på studera.nu och anmälde mig till en kurs.

Det var inte så svårt. I själva verket var det nästan lite för enkelt. Så där att jag nu efteråt tänker: Vad har jag gjort?

Att komma in på kursen kanske inte visar sig lika enkelt. Jag är ju så gammal att mina gymnasiebetyg inte finns med i några databaser utan jag måste skicka in en kopia.

Jag antar att det är ett slags lämplighetstest. Det står nämligen ingenstans hur kopian på betyget ska vara beskaffad. Den borde väl på något sätt bekräftas som en trogen kopia av ett verkligt betyg. Eller något liknande.

I vilket fall som helst har jag alltså anmält mig till en högskolekurs på distans i kvartsfart. Och även om det ger mig lite ont i magen funderar jag faktiskt på att anmäla mig till en till.

Men tanken på att läsa den kursen ger mig verkligen ont i magen. Så det ska jag nog tänka på en liten stund till. Under tiden som jag skickar in mitt gymnasiebetyg och får pin-koden som gör att jag kan bekräfta att jag är jag.

Sedan får vi se.