Nej, nej, nej!

Nu i helgen är min vän från Östersund på besök i Stockholm.

Jag har verkligen sett fram emot att få träffa henne.

Och nu sitter jag här med huvudvärk och fryser som en hund trots två filtar.

Jag hoppas att det bara beror på att jag blev frusen när vi hade brandövning.

Och att jag inte dragit på mig — hemska tanke — en ‘man cold’.

Men det rosa skägget är oroande…

Hellre än bra

I kväll sjunger jag.

Med hjälp av någon slags karaokeapp.

Jag vet inte hur kul det är egentligen.

För inte låter det särskilt bra.

Men det är roligare än att göra det jsg borde.

Som att röja och städa.

Stackars grannarna…

Tack och lov för kaffe

Det var ett bra möte i dag med.

Men fy så hemska mötesrum de har på kontoret i Oslo.

Placerade mitt i byggnaden så inget dagsljus och dessutom dåligt med frisk luft.

Eller luft överhuvudtaget känns det som framåt eftermiddagen.

Men med inspirerande kollegor och rikligt med kaffe så överlever man.

Nu är jag hemma igen.

Och försöker motstå kaffesuget.

Tydligen ska jag jobba två dagar till innan jag får ta helg.

Mycket märkligt.

Så det är bäst att jag gör mitt bästa för att få sova i natt.

Och sparar överdoserandet av kaffe till i morgon.

Men en bra dag ändå

Trots att jag hade svårt att komma i säng i går kväll var jag uppe vid 4:30 och utanför dörren strax efter fem i morse.

Det kändes lite tungt, speciellt när klockan på ugnen visade 03:58 just innan jag skulle gå hemifrån.

Jag får nog lägga lite energi på att lista ut hur jag ställer om den till sommartid.

Det var fortfarande mörkt när jag kom fram till Arlanda.

Men i Oslo var det lite ljusare och dagens möten gick bra.

Efter en tupplur på mitt psykedeliska hotellrum åkte jag hem till en kollega där jag fick både barngos och sushimiddag med trevligt vuxensällskap.

Nu är jag tillbaka på hotellrummet, eftersom jag tänkte att jag borde vara dödstrött vid det här laget och inte vilja något annat än lägga ner huvudet på kudden.

Men icke, löjligt pigg är jag.

Jag kanske inte borde druckit kaffe efter maten?

Nåja. Det finns minsann ett Starbucks på vägen från hotellet till kontoret så jag ska nog ta mig igenom morgondagen även om jag inte lyckas somna nu på en gång.

Borde och borde…

Här sitter jag i soffan och borde sånt jag inte vill.

I kväll har jag träffat tre mycket trevliga människor; gjort en nostalgitripp tillbaka till 1975 men på sätt och vis också lärt känna nya människor.

Efter det har jag gjort sånt jag borde: strukit, packat, betalat räkningar och förbeställt taxi.

Redan 05:10 går avfärden mot Arlanda i morgon bitti.

Så jag borde gå och lägga mig nu.

Men dels har jag redan gjort tillräckligt många borden för i kväll tycker jag.

Dels är jag alldeles för pigg för att gå och lägga mig.

Och då skippade jag ändå det turkiska kaffet.

Den hjärtslitande saknaden

Jag saknaden den i morse.

Så mycket att det rev och slet i hjärtat.

Den där timmen som någon stal från mig natten mellan lördag och söndag.

Men jag vänjer mig väl.

Det var iallafall soligt och varmt nog för oss att sitta ute när vi drack kaffe efter lunchen i dag.

Inte så att det kändes som sommartid precis men som ett löfte om att den är på väg.

Vi får väl se i morgon bitti

Det finns de som hävdar att det är larvigt att klaga på att övergången till sommartid stjäl en timme från en.

Men jag vill ändå klaga.

Jag vet att jag inte klagar på tidsskillnader när jag åker på semester.

Om jag skulle åka på semester till någon plats och det var tidsskillnad vill säga.

Då skulle jag inte klaga.

Nej, jag skulle inte det för då behöver jag inte stiga upp någon särskild tid.

Jag klagar som bara tusan när jag måste åka till Finland på jobbresa.

För jag är morgontrött nämligen.

Men det är klart.

Om solen redan skiner i morgon när jag borde stiga upp så går det kanske bra.

Vi får väl se.