31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet…

Den bästa fikan är ju som vi alla vet en caffe latte.

Caffe latte är en i min mening genialisk uppfinning.

Den är mjuk och rund men ändå distinkt i smaken.

Den värmer, mättar och piggar upp.

Helst dricker jag min caffe latte i trevligt sällskap.

Men en sammetsfåtölj på ett Starbucks i London med en bra bok duger också.

Eller hemma i soffan framför tv:n.

Fast då vill jag gärna ha en bit mörk choklad till.

20140131-144434.jpg

————————–

Det här är ett inlägg i Onekligens utmaning ‘En bloggrubrik för varje dag i januari.

Vilken tur! Jag menar otur. Fast tur.

I morse jobbade mitt huvud redan när jag vaknade.

Så jag satte igång jobbdatorn för att se om det som snurrade i huvudet skulle fungera i verkligheten.

Och så blev jag lite sen förstås och började överväga att jobba hemifrån.

Men jag hade ett möte avtalat med en kollega så jag duschade, klädde mig, sminkade mig och gick ut.

Precis när jag står och tittar på bilen och suckar lite över att den är täckt med en sån där jobbig isskorpa som är värsta workouten att skrapa bort så ringer telefonen.

Det är min kollega som ringer för att berätta att hans son är sjuk så att han måste ställa in vårt möte.

Vilken tur!

Eller jag menar, det är klart att det är otur att hans son är sjuk.

Fast tur ändå.

För mig.

Som gick till Ica och köpte lunch istället för att skrapa bilen och nu sitter hemma och jobbar.

Och hans son är inte allvarligt sjuk, det var visst en naturlig reaktion till en vaccinering och han kommer att bli bra ganska snabbt.

Funktionellt

Nu när det kommit sån där blöt äckelsnö igen insåg jag att mitt hallgolv skulle bli så där smutsigt igen.

Så där så att jag skulle bli tvungen att antingen hoppa fram från ren fläck till ren fläck — min hall är trång och måste passeras på vägen mellan vardagsrummet och badrummet — eller torka golvet varje dag.

Om jag inte gjorde något åt saken.

Och det gjorde jag.

Jag stannade på en välsorterad mattaffär och köpte två dörrmattor.

Två tunna dörrmattor med undersida av gummi.

En att ha utanför yttre ytterdörren och en att ha innanför den inre ytterdörren.

Och det är det senare som varit mitt problem; den inre ytterdörren öppnas inåt och det är knappt något mellanrum mellan dörren och golvet.

Men de här mattorna verkade faktiskt tunna nog att fungera.

Och det gjorde de!

Ganska dyra och inte särskilt snygga men precis vad jag behövde.

Nu ska jag bara byta ut den gamla dörrmattan mellan dörrarna mot något bättre så är min entre komplett.

20140130-173933.jpg

30. En grej jag är himla bra på.

Nu är det nog en del som tror att jag kommer att meddela att jag är himla bra på Excel.

För det är jag.

Jag är himla bra på Excel.

Men det är ju inget jag tycker är särskilt coolt eller ens unikt.

Så jag tänker istället påstå att jag är himla bra på deckare.

För det är jag faktiskt.

Det betyder inte att jag kan allt om deckare, men jag kan en väldig massa.

Speciellt vad gäller det som kan betraktas som klassiska deckare.

Så be mig om tips på bra deckare.

Gör det.

Men be mig inte att låna ut några av alla mina deckare.

Jag är himla dålig på att låna ut mina deckare.

De är som mina barn. Mina älsklingar. Jag kan inte få för många. Jag slänger hellre ut soffan än några av mina deckare.

Den tokiga deckartanten; det är jag det.

————————–

Det här är ett inlägg i Onekligens utmaning ‘En bloggrubrik för varje dag i januari.

Om det snöade på Tomtebogatan i morse?

Ni undrar förstås om det snöade på Tomtebogatan i morse.

Ja, om jag säger som så att när jag gått ett varv runt bilen och borstat av den skulle jag egentligen ha behövt börja om från början.

Men vem har tid att hålla på så?

Att ha sikt bakåt och åt sidorna är överskattat i vilket fall som helst.

Blicken ska vara riktad framåt.

Och stundtals ned mot iPhonen.

Nejdå. Jag är väldigt laglydig och rör vare sig iPhonen eller jobbmobilen när bilen är i rörelse.

Men jag såg inte så mycket bakåt på vägen till jobbet i morse. Det gjorde jag inte.

29. Hepp! Dagens middagstips.

Jag gillar verkligen lasagne; det är gott och mättande, det går att förbereda och sköter sig sedan själv i ugnen, det går att fuska med färdiga såser och färsk pasta och göra en på ett kick.

Och viktigast av allt; det går att variera nästan hur mycket som helst. Gör en traditionell med köttfärs, en vegetarisk med valfria grönsaker — min syster gör en fantastiskt god med skivor av zucchini och aubergine som mjölats och förstekts — eller med lax eller räkor.

Men mitt tips i dag är en lasagne som min svägerska Madde bjöd mig på och som är en av mina favoriter. Fast så är jag också mycket förtjust i prosciutto.

Observera att den innehåller mycket vitlök!

LASAGNA di MADDE

4-5 personer

225 grader i 30 grader

Rektangulär form 32 x 22 cm 4 cm hög

Ingridienser

  • 15 – 16 lasagneplattor (ca 250g)
  • 350 – 400 g tunt skivad parmaskinka (prosciutto)
  • 6 – 8 fasta tomater (ca 800 g)
  • 1/2 dl finhackad vitlök
  • 2 tsk grovmalen svartpeppar
  • 6 dl (ca) grovriven parmesanost
  • 1 l bechamelsås

Gör så här:

  1. Sätt på ugnen
  2. Skär tomaterna i tunna skivor
  3. Blanda vitlök, svartpeppar och parmesan (spara lite riven parmesan till toppen av lasagnen)
  4. Lägg ut en bottenskyla av bechamel i formen (ca 4 dl)
  5. Täck med fyra lasagneplattor
  6. Lägg på en fjärdedel av parmaskinkan, en fjärdedel av tomatskivorna, en fjärdedel av vitlök-, svartpeppar- och parmesanblandningen och ytterligare ett lager av bechamel
  7. Upprepa steg 5 och 6 tills lasagnen har fyra lager
  8. Täck med ett tunt lager bechamel och parmesan
  9. Tillaga mitt i ugnen i 30 minuter

————————–

Det här är ett inlägg i Onekligens utmaning ‘En bloggrubrik för varje dag i januari.

0 kronor

I går kväll var jag inte så duktig.

Men i kväll har jag tagit igen det med råge.

Jag har diskat undan allting från i söndags och sett över månadens räkningar.

Min belöning kom när jag öppnade ett brev från CSN.

Min skuld till dem är nu 0 kronor.

Ett tag trodde jag aldrig att det skulle hända.

Tror att det kanske måste firas med lite shopping.

20140128-204917.jpg

28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.

Egentligen är jag inte så förtjust i att o-tipsa om böcker.

Jag föredrar att tipsa om böcker.

Men det finns en bok som jag verkligen inte tycker förtjänar all uppmärksamhet den fått.

Jag är ju en sann deckarälskare och jag fick bara dåliga vibbar av den här boken.

Jag var hela tiden irriterad på den när jag läste den och ville bara kasta den i väggen.

Den är fullpackad med alla deckarknep och klichéer man kan tänka sig.

För mig kändes det inte som en bok skriven av någon som tyckte om genren utan snarare någon som tänkte att ‘en deckare kan väl vem som helst skriva så det ska jag göra och äntligen tjäna så där ohemult mycket pengar som deckarförfattare gör till skillnad från oss som skriver riktiga romaner’.

Och ja, jag vet att det är några och inte någon som skrivit den men det ändrar inte saken.

Jag har också förstått att många både tyckte att den här boken var bra och att de efterföljande var ännu bättre.

Kanske är det så att de senare böckerna faktiskt är bättre. Kanske blev författarna inspirerade och förtjusta i genren och började försöka utveckla den snarare än kopiera tips och tricks från ‘Grundkurs i att skriva en deckare’.

Men det skulle troligen krävas pistolhot för att jag skulle läsa någon av dem, och jag önskar att jag inte hade slösat tid på att läsa ‘Hypnotisören‘ av Lars Kepler.

————————–

Det här är ett inlägg i Onekligens utmaning ‘En bloggrubrik för varje dag i januari.