Red red wine

Dagens låttitel var liksom given.

Det var nämligen vad som motiverade mig hela dagen.

Fick mig upp ur sängen, in i duschen, till återvinningsstationen, några vändor ner i källaren, fram med dammsugaren och till Cajsa Warg.

Att jag i kväll skulle få ha en soffkväll med trevligt sällskap, rött vin och goda ostar och annat.

Och det blev precis så mysigt som jag hoppats.

Att Johanna dessutom förbarmade sig och tog med sig alla farliga rester hem var bara en bonus.

För vem vet, kanske blir det nästa vecka som jag hittar motivationen att sköta ätandet.

Just nu känner jag mig iallafall stark nog att klara vad som helst.

Rött vin och trevligt sällskap kan ha den effekten.

  

It’s Oh So Quiet

Jag borde vara nöjd.

Jag har fått på vinterhjul och bytt torkarblad på bilen, varit på banken, hängt med Malin och Ronnie och deras barn, sorterat alla papper som akut behövde sorteras och städat badrummet.

Inte dåligt för en latmask som jag.

Men samtidigt har jag ätit allt jag kommit över hela dagen.

Det är som om det är det enda sättet att tysta de elaka rösterna i mitt huvud.

Att hela tiden stoppa något i munnen.

Så jag är inte nöjd med mig själv.

Inte är det tyst i huvudet heller.

Om något är de elakare än någonsin.

Fast nu är jag proppmätt så drömmen om absolut tystnad får förbli ouppfylld.

Ain’t that a kick in the head

I dag blir det nog inga bilder på mig.

Inte för att det är något direkt fel på hur jag ser ut i dag.

Förutom att jag längtar som en dåre till frisörbesöket nästa vecka.

Men i dag är det sista arbetsdagen på veckan vilket betyder ledig klädsel.

Vilket i sin tur betyder mina nya favoritjeans.

Till det blå blus och blå kofta.

Ni har sett det förut, om jag säger så.

Och det här var kanske världshistoriens mest ointressanta blogginlägg.

Jag skulle förstås kunna berätta att min tumme — äntligen — känns mycket bättre.

Den går fortfarande inte att böja fullt men den gör iallafall inte ont hela tiden längre, bara när jag gör vissa rörelser.

Dessutom fick jag veta att en av mina vänner fått ena armen avsparkad av en häst.

Ja, benen i armen har gått av alltså, armen sitter så vitt jag förstår fortfarande kvar på kroppen.

Men hon är nyopererad och en ny operation väntar i morgon.

Så då känns ju en problematisk tumme som en fis i rymden.

Hon i sin tur är glad att hon inte blev sparkad i huvudet.

Allting är verkligen relativt.

Smooth

En ny dag, en ny blus.

Samma gamla problem med att det jag strukit så fint är skrynkligt när jag väl är framme på jobbet.

Men vad gör väl det; solen skiner och himlen är blå.

Och jag ska sitta i möte åtminstone fram till lunch.

Håret ligger åtminstone ganska slätt, iallafall jämfört med i går.

  

Time after time

Det finns vissa saker som jag önskar att jag kunde göra en gång för alla.

Som att städa.

Eller betala räkningar.

Men som jag ändå måste göra om och om och om igen.

I kväll såg jag iallafall till att månadens räkningar gått i väg till betalning.

Och det var ju bra, antar jag.

Jag har strukit lite också och sorterat undan strumpor.

Det var väl också bra.

Dock har jag inte satt igång med att sortera och sätta in papper i pärmar än.

Dels kommer det att vara ett riktigt hästjobb, dels är jag så otroligt trött.

Det är den här förbaskade vintertiden.

Jag är äckligt morgonpigg och otäckt kvällstrött.

Jag känner mig inte alls som mig själv.

Men det går väl över.

Troligen redan i morgon bitti då jag måste upp tidigt och tvätta håret.

Det kanske är bäst att jag går och lägger mig.

De där osorterade papperen lär ju inte springa sin väg.

Changes

Jag såg ju väldigt snäll ut i går.

Så kan vi inte ha det.

Jag vill inte vara snäll längre.

Jag vill vara farlig och spännande.

I linje med den ambitionen gick jag i dag från Lilla My till Rock Chick på två röda sekunder.

När jag såg bilderna tänkte jag att jag kanske borde ha håret uppsatt oftare.

Men i dag känner jag mig glad och busig så utsläppt, rufsigt får det bli.

Och vid det här laget vet ni ju vad koftan betyder.

Fast den skulle ju bara kunna betyda att jag kände mig lite frusen i morse.

Inte för att det skulle få mig att känna mig mindre sugen på att kramas.

Snarare tvärtom.

I’m so excited

Det var inte lätt att välja bland morgonens låttitlar.

Jag bestämde mig för att jag ju kunde använda en titel på ett ironiskt sätt.

Men så insåg jag att jag faktiskt var ganska upprymd, trots att det var måndag morgon.

Vädret är fantastiskt, jag har trevliga kollegor på jobbet och det är en kort vecka.

Och det känns som om klockan redan är sju klockan sex vilket får till och med mig att känna mig morgonpigg.

Däremot är jag fortfarande kramsjuk och väldigt oinspirerad vad gäller kläder.

Så det fick bli kofta och svarta jeans.

Och en tröja som jag visserligen gillar men som passar bättre till kjol eftersom den är lite kort.

  

I can see clearly now

Nu ser jag inte bara golvet i klädkammaren, jag kan även se golvet i källarförrådet.

Allt tack vare Malin och Ronnie som kom hit med släpkärra och hjälpte mig få iväg saker till soptippen.

Det känns ju bra.

Att ha fått undan en surdeg och att ha så fina vänner.

Men bortsett från det fortsätter mitt otursstim.

Provade en kofta i kväll som jag köpte i går.

För ganska många pengar.

Och fastnade med ett armband — som jag verkligen inte trodde det gick att fastna med — vilket åstadkom ett så stort hål att koftan är helt förstörd.

Det värsta är att jag inte ens blir upprörd över det, som om jag liksom inte förväntar mig något annat än att allt ska gå åt pipan.

Det är förresten rätt åt mig för jag behövde verkligen inte en till kofta.

A whiter shade of pale

Jag känner mig väldigt blek om nosen i dag.

Särskilt inombords.

Till råga på allt upptäckte jag — först när jag var framme på jobbet förstås — att anledningen till att en gammal favorittröja låg undanlagd i klädkammaren var att den inte bara hade en fläck utan ett litet hål.

Så nu vill jag helst bara åka hem och dra täcket över huvudet.

Det får nog bli en eremithelg; sörja sakernas tillstånd, samla krafter och gå vidare med nytt mod nästa helg.

För även om jag erkänner mig besegrad av livet i dag ger jag inte upp utan gör upp planer för att komma igen.

Det kanske vore bättre om jag gav upp hoppet helt och hållet, en gång för alla?

Då skulle jag ju slippa den här känslomässiga berg- och dalbanan.

Men för mig vore det samma som att ge upp hoppet om livet självt och av olika anledningar kan jag inte tillåta mig själv det än.

  

Another one bites the dust

Det känns som om jag går igenom ett slags sorgearbete just nu.

Samma känslor som jag hade när jag började inse att Stevens och min relation var över.

Så det fick bli en mjuk kofta i dag igen.

Om än med en lite rockigare framtoning.

Det är skönt att kunna börja använda alla mina älskade koftor igen.

Även om jag naturligtvis hellre skulle få en riktig kram.

Och jag tänker inte fatta några svåra beslut i dag, vissa saker måste få mogna och vänta tills man hittat den rätta styrkan.