Ska man våga hashtags?

Jag tittade förstås på Alla är fotografer på SVT.

Eftersom jag själv är hobbyfotograf.

Och eftersom jag gillar både Johan Reborg och Henrik Schyffert.

Programmet har en egen hashtag på Instagram.

Det första avsnittet handlade om självporträtt; både mer seriösa och så kallade selfies.

I helgen när jag hade en ovanligt lyckad mascaradag försökte jag ta en bild på mina ögon.

Mina ögon är väl det enda i mitt utseende som jag faktiskt gillar.

Jag lyckades trixa till en bild som jag tyckte blev ganska bra även om jag inte riktigt fick till ögonfärgen och håret blev lite rödare än i verkligheten.

Så jag tänkte att jag skulle lägga ut den på Instagram och faktiskt våga tagga den både med selfie och allaärfotografer.

Jag lade in båda taggarna och höll fingret över Share-knappen i en evighet.

Men fegade ur och raderade taggarna innan jag lade ut den.

Hur gör ni? Törs ni använda även ‘populära’ hashtags?

Samma fast annorlunda

Samma blommor. Ett annat uttryck.

Linslus

Viktor ville mer än gärna vara med på bild.

Men det där barnet är som kvicksilver, ständigt i rörelse.

Till slut fick jag ändå en bild som jag är hyfsat nöjd med.

Jag tycker den fångar den glädje och nyfikenhet han utstrålar.

Sluta!

Jag passade förstås på att försöka fotografera mina kära syskonbarn Matilda och Viktor i söndags.

En ville egentligen inte alls bli fotograferad.

Men jag tycker att jag lyckades fånga henne ändå, även om hon vägrade titta in i kameran.

Men grannen har en

Egentligen vill jag ha katt.

Minst en.

Fast då vill jag bo så att jag slipper ha kattlåda.

Jag ogillar kattlådor nästan lika mycket som jag gillar katter.

Ibland försöker jag övertala min syster att det är klart att de måste ha katt.

Tyvärr har jag inte varit särskilt framgångsrik.

Men en av mina grannar har katt.

En ljuvligt söt sak som heter Alice.

Ibland när Alice är ute på gården brukar Steven och jag stanna och leka med henne en stund.

Ännu en anledning att se fram emot våren.

För så här års är hon inte ute så mycket. Och inte vi heller.

I vilket fall som helst sprang jag upp efter kameran en gång när vi stötte ihop med henne.

För katter på bild kräver ingen kattlåda.

Alla älskar go’a gubbar

Pusskalas

Tomma tunnor skramlar mest

Det blev lite väl långt det förra inlägget. Så här kommer två bilder jag tog i somras, under en promenad uppe i Stenlandet.

Tomma tunnor skramlar inte bara. De rostar uppenbarligen också. Oavsett vad de tidigare innehållit.

Främlingar i lila

När jag och Steven satt och åt lunch satt det en liten familj på uteserveringen.

Mamman och flickan var så fina tillsammans, de hade inte alls likadana kläder men färgerna harmonierade på ett oemotståndligt sätt.

Så jag var tvungen att fråga om jag fick ta ett kort på dem om jag gjorde det så att deras ansikten inte syntes.

Det fick jag.

Använder passpolisen Photoshop?

Det blev ingen shopping i dag heller.

Men jag tog mig iallafall till Passexpeditionen och hämtade ut mitt nya pass.

Det kunde ha varit värre.

Visst ser jag sned ut.

Och har lite av en hjälmfrisyr.

Och ögonlocken verkar vila på ögonfransarna.

Ögonen själva ser ut att skela lite.

Fotot låter mig också veta att jag har världens längsta mellanrum mellan näsan och överläppen.

Överläppen som för övrigt är så tunn att den knappt syns.

Men dubbelhakan är borttrollad.

Jag kan nog leva med det här passet i fem år.