Brutala sanningar ingår i priset

Det är intressant hur vi, eller iallafall jag inte bara accepterar utan är tacksamma för de brutala sanningar som vissa människor serverar.

Jag var ju hos frisören för ett tag sedan. PÅ det hela taget var hon snäll. Hon tjatade till exempel inte om att jag borde klippa av mig allt hår.

Så bara därför fick hon faktiskt klippa lite.

Och då frågade hon först, med en bekymrad min om jag brukade sova med utsläppt hår? När jag svarade jakande nickade hon och sa att det syntes på håret och att jag borde sova med håret i någon slags knut uppe på huvudet.

Sedan klippte hon lite till och frågade om jag brukade sova på sidan? Tydligen syntes det också på mitt hår.

Fast hon försökte iallafall inte sälja på mig svindyra hårprodukter som skulle åtgärda de skador jag åsamkat mitt hår genom min felaktiga nattfrisyr och sovställning.

Annat var det när jag skulle köpa ny hudlotion. De hade en kampanj att om man köpte två produkter fick man en liten prova-på-förpackning med spännande nyheter.

Så jag frågade om hon kunde rekommendera något lämpligt för mig. Hon betraktade mig kritiskt och ganska snart dök den bekymrade minen upp och så kom det:

Ja, du har ju väldigt känsliga kinder…

Jag köpte det direkt. Och den svindyra mask som hon påstod skulle göra susen för mina defekta kinder.

Först senare slog det mig att anledningen till att mina kinder var röda kunde vara att jag trängts på en varm buss och sprungit ut och in i affärer hela dagen.

Men när jag nu ändå hade en svindyr mask så har jag använt den varje natt, som hon föreslog, och det kan möjligen vara så att mina kinder är mindre blossande nu.

Åtminstone tänker jag intala mig det. Annars har jag ju spenderat en massa pengar i onödan.

Bravo Lensway!

Jag känner att eftersom jag luftat mina negativa erfarenheter med Lensway måste jag nu hurra lite för dem när de visar sig ge mycket bra service.

I dag kom jag fram på deras kundservicetelefon och utan knussel fick jag ändra glasen i mina beställda bågar.

Nu blir det nog så ändå att jag beställer ett par glasögon till därifrån. Minst.

Jag trycker härmed Gilla på Lensway.

I’ve lost that Friday feeling

I morse vaknade jag inte och tänkte: Yippie, det är fredag.

I morse vaknade jag och undrade vad som skulle gå på tok i dag då.

Det är inte vad jag kallar fredagskänsla.

Jag vill reklamera den här morgonen.

Men jag ska göra mitt bästa för att vända dagen rätt.

Om jag inte är för trött ska jag åka in till stan efter jobbet och göra av med löjligt mycket pengar.

Men det kunde vara värre

Det värsta med bilar och trafik är ju att hur bra man än själv kör bil och försöker ta hand om sin bil så kan det ändå hända saker.

Och då får man ju vara glad om det bara är bilen som skadas.

I dag fick vi veta att vår chef råkat ut för en bilolycka och var inskriven på sjukhus för utredning.

Så mitt i allting annat som pågått i dag har vi oroat oss för honom.

Precis innan jag skulle åka hem fick jag veta att han fått komma hem från sjukhuset så förhoppningsvis är det bra med honom nu.

Men det sätter verkligen saker i perspektiv, att höra att någon man tycker om råkat ut för något potentiellt riktigt illa.

Vad gör väl en buckla på bilen så länge de man tycker om får må bra?

Åh nej!

Nu kan jag inte skylla på någon annan än mig själv igen. Och det är så irriterande.

Eller så skyller jag på vädret. Vad är det för sätt att brassa på med över 20 grader varmt och strålande sol så här års?

Jag har varit trött hela dagen i dag och det har varit full fart hela dagen.

Sedan nu på eftermiddagen skulle jag skjutsa in min norske kollega till stan.

Först körde vi upp till hans hotell vid kontoret så att han kunde checka in och lämna sina grejer på rummet.

Jag satt kvar i bilen utanför, i solen, och väntade.

Efter ett tag började det bli väldigt varmt i bilen.

Så jag fick den briljanta idén att öppna fönstret…

Precis när jag tryckt på Ned-knappen tänker jag: Åh nej!

Jag skulle ju inte försöka öppna fönstret eftersom bildörren var så illa bucklad.

Men då var det för sent. Fönstret åkte nedåt och stannade.

Jag var lite lättad när det iallafall inte sprack och gick sönder.

Fast när jag försökte få upp det igen åkte det upp och så vände det direkt nedåt igen och stannade i halvöppet läge.

Flera gånger försökte jag och varje gång hände samma sak.

Till slut höll jag i knappen i Uppåt-läge tills glaset åkt upp och stannat där.

Men nu när jag kommit hem och parkerat såg jag att det inte gått hela vägen upp utan att det stannat ungefär en centimeter från dörrkanten.

Jag gjorde det jag alltid gör när jag har bilkris: jag ringde Steven.

Som blev arg på mig för att jag öppnat fönstret trots att vi varit överens om att jag inte skulle göra det.

Då blev jag arg på han som kört in i min bil igen. Allting är faktiskt hans fel.

Men jag är ändå lite irriterad på mig själv för att jag inte kom ihåg att jag inte skulle öppna fönstret.

Lensway – hallå, hallå, hallå!

Nu har jag varit hos en riktigt optiker och gjort en synundersökning.

De goda nyheterna är att jag inte har grön starr,  glaukom.

De mindre goda nyheterna är att jag är gammal nu och behöver speciella skärmglasögon som korrigerar för åldersrelaterad synförändring. Men såna glasögon får jag på företagets bekostnad.

De dåliga nyheterna är att det inte är en, jo förresten det är en siffra rätt men fem fel på den synkorrigering som Lensways magiska maskin ordinerade. Alltså för mina vanliga glasögon som jag måste betala själv.

Så nu har jag försökt ringa Lensways kundtjänst för att höra hur jag ska göra med min glasögonbeställning.

Deras kundtjänst ska enligt uppgift vara öppen vardagar 8-20.

Men jag kommer hela tiden till en telefonsvarare där en kvinna säger att jag är välkommen till någonting som inte låter som Lensway och att deras öppettider är 8-17 och att jag är välkommen åter.

Det hela är mycket förvirrande. Vart har jag hamnat? Och varför svarar de inte om deras öppettider är 8-17? Jag började väl ringa vid 11 och klockan är inte ens 13 nu, det är väl mellan 8 och 17?

Jag får skicka e-post (SIC!) när jag kommer hem och kan ange mina ordernummer också. Nu vill jag bara fråga rent principiellt vad som gäller om man inser att synkorrigeringen är fel.

Svenska, engelska eller lite av varje?

Företaget jag arbetar för är ett multinationellt företag och koncernspråket är engelska.

Stundtals en ganska intressant engelska visserligen eftersom huvudkontoret ligger i Schweiz och många som arbetar där är tyskar.

Men det var en utvikning från ämnet.

Många av de riktlinjer, procedurbeskrivningar och mallar vi arbetar med är alltså på engelska.

Vi har också ofta haft utländska chefer och kollegor även här i Skandinavien och då kommunicerat uteslutande på engelska.

Just nu är det dock inte så och vi kommunicerar mer och mer på någon slags skandinaviska. Friskt kryddad med engelska uttryck.

För visst är det så att vissa saker låter mycket snitsigare på engelska än på svenska.

Och jag vill inte heller vara någon reaktionär språkfascist. Jag beundrar Fredrik Lindström och han påstår ju att språket alltid varit och alltid kommer att vara under förändring.

Så även om jag fortsätter försöka använda ‘de’ och ‘dem’ tillåter jag mig att skriva till exempel ‘såna’ istället för ‘sådana’ som jag kan tycka ser lite styltigt ut. Och i intern kommunikation blandar jag också in engelska uttryck och begrepp.

Men när jag skriver ett affärsbrev, även om det numera skickas elektroniskt, till en svensk extern motpart försöker jag att skriva helt och hållet på svenska.

Men det kanske är gammaldags? Någon lät mig förstå att den som fortfarande använder termen ‘e-postmeddelande’ 2011 kanske behöver hjälp att formulera sig.

Och eftersom den som sa det är en person som jag respekterar undrar jag om det är så? Personen i fråga skämtade troligen bara, men jag kan inte låta bli att fundera på det ändå.

Här sitter jag och lider i mina lästade lackskor

Jodå, det går att lästa lackskor.

Fast man måste vara försiktig.

Så mina lackskor är försiktigt lästade och nu ska jag känna efter om vi (ja, ja, skomakaren) måste försöka lästa ut dem lite till.

Och frågan är om inte vi (ja, ja, skomakaren) måste göra det.

De är bättre i storleken, det är de.

Men det vore en överdrift att påstå att jag kan vifta i tårna. I högerskon kan jag röra dem ganska mycket, i vänsterskon minimalt.

Efter att ha haft dem på mig ungefär tio minuter nu undrar jag vad som kommer att hända först – att jag börjar gråta för att vänsterskon klämmer så eller att vänsterfoten domnar bort av blodbrist.

Troligen – förhoppningsvis – är jag smart nog att ta av mig skorna innan något av detta händer.

Men man vet aldrig med mig. Ibland smart och ibland dummare än tåget.

Och pappa sa ju faktiskt när jag var liten och klagade på kliande kalasbyxor att om man vill vara fin får man lida pin.

Som spön i backen

I min familj duggar födelsedagarna tätt.

I september är det min brors tvillingtjejer som fyller år följda av min systerdotter bara en vecka senare.

Så i dag åt vi tårta igen. Den här gången i Åkersberga.

Födelsedagsbarnet, som fyllde åtta år i dag,  fick sin önskan om att ta hål i öronen uppfylld i går och därmed ett flertal örhängen i present. Som hon inte får använda förrän om ett år eller hur det var.

Egentligen hade hon en väldigt specifik födelsedagspresent som hon önskade sig av just mig. Hon ville ha en sån där ‘one-piece’. En mörkblå.

Men det var stört omöjligt att hitta en i hennes storlek, oavsett färg. Så även av mig fick hon örhängen. Och pengar att själv köpa sig en ‘one-piece’ när de fått in dem igen i affärerna. Tänk att de där konstiga plaggen blivit så populära.

Hon verkade iallafall nöjd både med firandet och sina presenter. Eftersom det är skola i morgon blev det inget utdraget firande, inte för oss vuxna heller.

Och en fin kväll avrundades med att jag faktiskt hittade en helt laglig parkeringsplats. Trots att klockan var mycket när vi väl var tillbaka i Vasastan.

Men det här var inte mitt fel

När jag gick ut för att lägga ny parkeringsbiljett i bilen upptäckte jag att det satt en liten handskriven lapp under ena vindrutetorkaren.

På den stod ett namn, ett mobiltelefonnummer och:

Ring mig! Jag körde på din bil.

Jag gick över till förarsidan och möttes av denna syn.

Jag ringde upp och lyckades vara snäll och vänlig mot personen i fråga trots att han sa saker som:

Alla är vi bra på olika saker och jag är inte bra på att köra lastbil.

Då ville jag säga att om han visste att han var dålig på det kanske han inte skulle ha gjort det, eller åtminstone inte försökt vända mitt på gatan utan kört upp till vändplatsen.

Men han hade ju tagit sitt ansvar och lämnat sitt telefonnummer så jag gjorde inte det. Istället tog jag de uppgifter jag behövde för att sätta igång processen att få min fina bil lagad. Men det kommer antagligen att ta tid, det fanns inte tid för skadebesiktning ens förrän nästa måndag.

Snart ska Steven och jag gå ner och se om det går att öppna och stänga dörren. Jag vågade inte försöka det själv. Jag var redan för ledsen och upprörd.