Så trött

Jag har inte hunnit det jag hoppats i dag.

Och det jag hade tänkt göra i kväll orkar jag bara inte.

Min bankkontakt har inte hört av sig heller så jag är inte närmare något bilköp.

Men jag steg upp löjligt tidigt i morse, tömde bagageutrymmet och levererade bilen till verkstaden.

Det tillsammans med en massa jobb får duga som dagens bedrifter.

Dessutom kan det ju vara bra att ha något att göra i helgen också.

Inget beslut ännu

Jag har förstås mest jobbat i dag.

Men jag har också pratat med min biltekniker och i morgon bitti kör jag bilen till verkstaden igen.

Håll tummarna för att den tar mig dit utan missöden.

Jag har också ringt min kontaktperson på banken för att höra om jag har råd att köpa en ny bil.

Men hon var sjuk så än så länge kan jag fortsätta drömma.

Och när jag säger ny menar jag ny för mig men i övrigt begagnad.

Även om min drömbil egentligen är helt ny och tidigare oanvänd försöker jag behålla åtminstone ett uns av verklighetsförankring.

Förhoppningsvis får jag veta i morgon om jag har råd med min verklighetsförankrade drömbil.

Jag håller er uppdaterade.

Ni tycker förstås att det här är otroligt spännande.

Det skulle inte förvåna mig om det är någon av er som på något sätt trixar med min bil för att bloggen ska bli mer händelserik.

Underbart är kort

I dag hämtade jag min bil.

Nu skulle den ju vara lagad en gång för alla.

Jag fick fin service; min tekniker hade skottat fram bilen, värmt upp den i verkstaden och sett till att batteriet var laddat.

Glad i hågen körde jag till kontoret där jag var så tidigt att jag fick min favoritplats på parkeringen.

Jo, jag har en favoritplats och det är allt jag tänker säga om det.

Dessutom hann jag både vara extremt (nåja) effektiv och fika med fina kollegor.

Nöjd med dagens värv hoppade jag in i bilen, tacksam över att ha möjligheten att igen snabbt och enkelt ta mig hem.

Jag hann väl köra i säkert en kvart innan samma varningsmeddelande tändes igen.

Underbart är kort.

Nu spanar jag på nya bilar och försöker komma på hur jag ska ha råd med en sådan.

Samt när och hur jag ska våga köra bilen tillbaka till verkstaden.

För bärgar den igen gör jag bara inte.

Som kompensation för biltrasslet blev jag bjuden på semla, hetvägg faktiskt, hos en granne.

Mycket bra kompensation, men jag vill ändå ha en bil som fungerar.

Jag skulle ha vägrat på riktigt

Det finns en anledning till att jag inte bloggat på nästan en vecka.

I tisdags skulle jag ju flugit 17:30 från Arlanda till Oslo.

Klockan 01:45 var jag äntligen framme vid hotellet.

Framme alltså, inte incheckad, inte nedbäddad.

Ni förstår att det inte blev många timmars sömn.

Efter ett heldagsmöte skulle jag sedan flyga 19:40 till Köpenhamn.

Försenat igen.

Klockan 23:15 var jag framme vid hotellet.

Framme alltså, inte incheckad, inte nedbäddad.

Inte många timmars sömn den natten heller alltså.

På torsdagen satt jag hela dagen i en mycket bra och inspirerande utbildning.

Efter det middag inne i Köpenhamn, men med tidigt avbrott.

Tanken var att få sova länge den natten, men troligen hade jag alldeles för mycket stress i kroppen för så blev det inte.

Nästa dag fick jag prioritera arbete istället för den utbildning jag egentligen ville gå.

Men vi slutade redan vid lunch och sedan lyfte mitt plan faktiskt fem minuter före planerad avgång.

Så trots enorm ackumulerad trötthet fräschade jag bara snabbt till mig och gick i väg till en restaurang i kvarteren.

Där hade jag en mycket fin kväll med trevligt sällskap och god mat.

Fast tydligen borde jag stannat hemma för på vägen hem fick jag magknip och sedan höll magen mig gisslan hela fredagsnatten och nästan hela lördagen.

När magen äntligen lugnat sig sov jag.

Sedan beställde jag pizza och sov ännu mer.

Större delen av söndagen sov jag också.

Men i dag har jag jobbat.

Som en galning.

Så där att man liksom bara har tid att ytandas …

Fyra dagar kvar till helgen och ungefär nio dagars jobb som måste vara färdigt då.

Hög tid för mig att hoppa i säng alltså.

Vägran

I går kväll när jag borde ha packat för att vara hemifrån till på fredag fick jag en vägran.

Jag kunde bara inte förmå mig att göra det.

Så det blev till att stiga upp onödigt tidigt och stressa fram en packning i morse.

Sedan har jag mått lite kymigt hela dagen i dag; en blandning av resfeber och hemlängtan.

Hemlängtan innan jag ens åkt iväg; så kan det bli när det är tredje veckan i rad man ska vara på resande fot.

När så rapporter om ett totalt insnöat Oslo kom …

… och snön började dala ned även här i Stockholm blev jag inte precis mer peppad.

17:30 skulle planet lyft mot Gardermoen.

Det blev inställt och jag sitter fortfarande på Arlanda och väntar på att få flyga ut.

Senaste budet är 22:00.

Men det tror jag när jag ser det.

Blir det inte avfärd ikväll överhuvudtaget får jag nog en vägran igen och struntar i Oslo helt och hållet.

Ah, modern teknik

Vad vore vi utan all modern teknik?

Som tv via internet till exempel.

Mindre frustrerade, det är vad vi skulle vara.

Eller det är vad jag skulle vara iallafall.

Jag har ju bara tv via internet numera, via en så kallad Apple-tv.

På sistone gör den sitt bästa för att driva mig till vansinne.

Jag lyssnar mer än vad jag ser på tv eftersom bilden har en tendens att hänga sig.

Och det är inte internetuppkopplingen för om jag tittar via datorn eller min iPad i samma rum fungerar det utmärkt.

Jag får försöka ta tag i det där.

Men inte den här veckan.

Den här veckan ska jag vara på resande fot igen tisdag till fredag.

Så i dag har jag tvättat och i morgon kväll blir det strykning och packning.

Det är roligt nästan jämt.

Fast utan dans

I dag har Knut namnsdag.

Då är det 20 dagar sedan jul.

Och som visan säger är det då julen ska dansas ut.

Jag gör ju oftast som jag blir tillsagd och har alltså plockat undan alla julprydnader.

Fast utan dans.

Det kändes bra, förutom vad gäller adventsstjärnorna; jag kommer sakna hur de lyst upp mörkret.

För mörkt är det allt fortfarande.

Tur att man får tända ljus året om.

Efterlängtat

Jag hade längtat efter mitt svala sovrum.

Och det var precis så svalt och skönt som jag hoppats.

Jag hade längtat efter min säng, mina kuddar och mina sängkläder.

Och de kändes lika välbekanta, mjuka och avslappnande som jag hoppats.

Så jag sov skönare än jag gjort på flera nätter.

Men allra mest hade jag längtat efter att få tvätta håret.

Som på alltför många hotell var vattentrycket i duschen inte tillräckligt bra för hårtvätt under tidspress.

Och det är alltid tidspress under konferenser.

Det var ju inte som att håret luktade illa eller ens — tack vare en hästsvans — såg skitigt ut.

Men det är ju något alldeles speciellt med känslan av nytvättat hår.

Får en att inbilla sig att man ser ut som i en Timoteireklam.

Om nu någon som läser här är gammal nog att minnas den reklamen.

Så har jag iallafall känt mig i dag.

Äntligen.

Fast trött och sliten också.

Så välkommen helgen; du har också varit efterlängtad.

Tilldragande

Jag missade visst att blogga en dag.

Det var inte meningen, då gårdagen inte bjöd på så många lediga stunder hann jag helt enkelt inte.

Gick iallafall omkring och kände mig väldigt tilldragande, både igår kväll och idag.

Fast egentligen var det inte jag utan mina byxor som var tilldragande.

Och inte på ett bra sätt.

Vi pratar statisk elektricitet.

Jag hade ju tvättat byxorna, som jag för övrigt verkligen gillar, och glömt att spraya dem med ett alldeles utmärkt bot mot byxornas tendens att klistra sig mot benen.

Nu fick jag dock lära mig att det inte var det enda potentiella problemet med byxor laddade med statisk elektricitet.

De går väldigt dåligt ihop med heltäckande mattor också.

Om ni besöker hotellet på Holmenkollen och tycker heltäckningsmattan i korridoren ser lite sliten ut kan det bero på att en stor del av den följt med mig hem.

Det ligger tydligen inte för mig

Det där med att vara snål är uppenbarligen inte min grej.

I dag har jag betalat 500 kronor, norska, extra för att få ett rum med utsikt.

För två nätter visserligen men ändå en lyxutgift.

Först tänkte jag att det skulle jag visst inte, att ett rum på tredje våningen med utsikt in mot berget — som receptionisten sa — kunde duga för denna korta vistelse.

Men utsikten in mot berget var mot en annan huskropp.

Ett hus som låg högre än mitt rum vilket betydde att precis alla där kunde se ner ich in i mitt rum.

Och jag tycker ju om att kunna sova utan fördragna gardiner.

Så jag bytte till ett rum med högt och fritt läge och en magnifik utsikt över Oslo.

Eller tidigare i dag såg jag mest ett molntäcke från ovan, men nu glittrar staden så vackert där nere.

Och jag har ju fått väldigt fin feedback på den presentation jag gjorde i dag så visst förtjänar jag en liten belöning?