Detta är läget

Det finns anledning att tro att sjukdomsläget är under förbättring.

Ett tecken på det är att jag börjar bli uttråkad och rastlös.

Därför slängde jag ut en förfrågan om utmanare i Quizkampen och SongPop på Facebook i går kväll.

Och tillbringade kvällen med att besvara en aldrig sinande ström av utmaningar.

Bland annat från två stycken som jag inte är riktigt säker på vilka de är.

Redan i går natt när jag gick och la mig vräkte regnet ner och det gjorde det fortfarande i morse när jag steg upp.

Verkligen vräkte ner.

Så jag gjorde juice på det jag fortfarande hade hemma.

Det blev gott, om än inte så vackert.

Och ändå fotograferade jag utgångspunkten och resultatet upprepade gånger och i olika bildkompositioner.

Sedan drack jag faktiskt min juice och tog därefter till det gamla ‘duscha och tvätta håret’-tricket för att verkligen piggna till.

Det är lite mer effektivt när huset bjuder på ett mer kraftfullt vattentryck än det gjorde i dag, men jag kände mig iallafall fräschare efter det.

För att fira det tog jag en tupplur.

När jag vaknade inte bara nytvättad och väldoftande utan lite piggare också gjorde jag en utflykt ner till sopnedkastet och tvättstugan.

Det gick så bra att jag tänkte att jag skulle våga mig på en lite längre tur, till återvinningsstationen med lite flaskor och kartonger.

Men då började det vräka ner regn igen.

Vilken…. otur?

Så nu sitter jag här, ensam i soffan en lördagkväll, det är bara repriser på tv och kylskåpet är fullt med öl.

Läget kunde ha varit både bättre och sämre.

Också en slags fredag

Jag är fortfarande inte frisk. Men jag tror att det finns hopp om bättring.

Juicepressen går varm och bitarna med ingefära blir större och större ju modigare jag blir.

Helt utslagen har jag inte varit heller, även om jag sover ganska mycket. Mest tack vare att jag inte hostar lika mycket längre.

Men redan 8:30 var jag uppstigen och påklädd och begav mig ut på vandring.

Bilen måste nämligen flyttas i dag igen.

Efter de korta promenader det innebar hostade jag lite, men bara för att det faktiskt behövdes och då gör det inte lika ont.

Sedan har jag städat bort mina vackra blombuketter som jag fick förra veckan, eftersom de nu inte var så vackra längre.

Som kompensation har jag dragit nytta av det mörker som det mulna vädret fört med sig och invigt de vackra ljusstakarna jag fick.

Det är ju en sak man kan gilla med hösten, att den inbjuder till tända ljus och soffmys.

Och om jag känner mig frisk nog ska jag nog skaffa en ny ljusslinga till balkongen.

Jag tycker att det är fint året om och inte bara till jul när det lyser där ute.

Förresten vill jag meddela att jag älskar Otrivin Comp.

Den får min näsa att blöda men jag älskar den ändå för att den låter mig andas och jag gillar att andas.

Jag saknar honom

Vad tror ni? Är det dags att jag slänger Stevens tomma Axe-flaskor?

Jag vet inte riktigt varför jag inte gjort det ännu.

Först var det väl för att jag tänkte att han skulle slänga dem själv.

Ni vet, någon gång efter att de blev tomma eller allra senast när han flyttade ut.

Men efter att han flyttat ut vet jag inte.

Jag har ju till och med städat badrummet ordentligt minst en gång sedan dess och slängt en massa annat.

Troligen vill jag undermedvetet undvika att städa bort alla spåren efter honom.

För jag saknar honom.

Och inte bara för att jag är sjuk och måste gå ut och flytta bilen själv.

Men jag är ju sjuuuuuuk!

Är det någon som sett de där läskiga reklamfilmerna där folk gör allt för att bli sjuka? Slickar hissknappar och sånt? Allt för att de ska få stanna hemma och titta på någon filmkanal eller vad det är.

Jag vill säga att det inte alls är särskilt mysigt att vara hemma när man faktiskt är sjuk. Inte mysigt alls.

Allt jag vill är att få bli frisk så att jag kan åka till kontoret och jobba.

Särskilt omysigt är det i dag.

I dag när jag vaknar och inser att jag fortfarande mår uselt och att blunda är väl typ det enda jag orkar med.

Och samtidigt inser att det är torsdag och att jag måste ut och flytta bilen.

Jag funderar på att försöka ringa till gatukontoret och förtvivlat yla: Men jag är ju sjuuuuuuuk!

Eftersom jag tror att det troligen inte skulle fungera ska jag luta mig tillbaka och blunda ett tag nu i förhoppning att tabletten jag precis tog ska ge så pass mycket effekt att jag faktsikt orkar släpa mig ut och parkera om bilen.

Det är iallafall en otrolig tur att det blev bestämt att jag inte behöver åka till Basel i dag som det egentligen var tänkt.

Ännu en krossad illusion

Något som faktiskt händer när jag blir äldre är att jag lär mig mer och mer.

Om världen omkring mig och andra människor.

Men kanske allra mest om mig själv.

Ibland är det bra och ibland är det lite jobbigt.

Som när man har gått omkring och trott att man är öppen och fördomsfri.

Och plötsligt kommer på sig själv med att tänka att blondiner minsann har det roligare.

Nu senast har min illusion om min egen renlighet krossats.

Jag trodde att jag minsann hade svala, rena och torra händer.

Såpass att jag troligen inte ens lämnade fingeravtryck efter mig.

Det var det väl bara nervössvettiga mördare som gjorde.

Men det här med att skaffa sig någonting med touch screen — iPod Touch, iPad, iPhone eller annat som kräver ett ständigt fingrande på en glasskärm — innebär ett brutalt uppvaknande.

Jag funderar på att aldrig skaka hand med någon igen.

Ja, det är sånt som jag tänker på när jag är hemma och har feber.

Krumelurpiller

Någon gång i mitt liv måste jag ha råkat få i mig krumelurpiller.

För hur gammal jag än blir tycks jag aldrig känna mig särskilt mycket äldre.

Och ibland känner jag mig direkt liten, som ett barn.

Som när jag blir sjuk.

Då vill jag egentligen helst att någon ska komma och ta hand om mig.

Så känner jag mig i dag.

Jag tänkte att det här med att ha ont i halsen det är verkligen det allra värsta som kan hända en människa.

Men så började det kittla i halsen istället och då ändrade jag mig.

För det var ju ännu värre.

Fast kanske är det så att man får äta glass när man har problem med halsen?

Det sa iallafall min faster när jag var liten på riktigt.

Och i så fall kanske det inte är så tokigt att ha ont i halsen iallafall.

Dagens nyheter

I dag arbetar jag hemifrån.

Jag har orangefärgade byxor på mig.

Och jag har mycket, mycket ont i halsen.

Men jag har en väldigt snygg hårfärg.

Slut på nyheter.

Finlunch med kollegorna

Jag trodde verkligen att det skulle vara slut med födelsedagsfirandet nu.

Men kollegorna på jobbet hade andra planer.

Så i dag åt vi lunch på restaurangen på Ullna Golfklubb.

Det är fantastiskt fint att äta där när det är vackert väder. God mat har de också.

Men det räckte inte med att jag blev bjuden på finlunch; de hade gått samman och köpt mig en present också.

Jag fick ett presentkort på en av mina favoritaffärer; Silverboden i Gamla Stan.

Och en möjlighet att själv designa ett smycke.

Vad tror ni om ett hängsmycke i form av en bok?

Jag sa väl att jag är bortskämd?

Det har skrivits om det förut men det tål att upprepas.

Bloggosfären är helt fantastisk.

Till och med gamla tanter som jag kan lära känna nya, helt underbara människor.

I dag var jag och åt brunch, blev bjuden på brunch till och med och fick en present av två såna fantastiska människor; Spader Madame och I will not keep calm…

Vi blev sittande i flera timmar och hade både roliga och utmanande diskussioner.

Jag känner att det är en otroligt fin gåva att ha fått in två så roliga, kloka och intressanta människor i mitt liv.

Och det är ju inte de enda fina personer jag lärt känna genom bloggandet.

Jag säger ju att jag är bortskämd.

Jag är så bortskämd

Jag är verkligen bortskämd med fina vänner och en helt underbar familj. I går kväll var det dags att fira min födelsedag igen.

För säkerhets skull ska jag förtydliga och säga att så här firar jag minsann inte min födelsedag varje år. Men just i år fyllde jag ju 50 och av olika anledningar hade jag inte planerat något större firande. Utan har alltså firat i fem dagar i rad i stället.

I går kväll var det med familjen. Och det var precis så trevligt som jag tycker att det alltid blir med min familj.

Vi började hemma hos mig med bubbel och presenter och sång. Jag älskade alla mina presenter och att vara omringad av människor som sjunger och hurrar för en är ju helt ok i hemmets trygga vrå.

Sedan tog vi oss på olika sätt till Ruby Grill i Gamla Stan. Jag hade aldrig varit där förut och det blev en mycket positiv upplevelse. Intimt, personligt och med mycket, mycket god mat. Vi satt där från 17 till 20 och promenerade därefter en bit genom Gamla Stan, vilket ju inte heller är charmlöst på något sätt.

Min systers barn hade vid det laget hunnit bli så pass trötta att de tyvärr var tvungna att bege sig hemåt Åkersberga, men mamma och pappa och min brors familj följde med tillbaka hem till mig.

Där gjorde vi fruktjuice i min nya maskin och fortsatte att umgås tills även min brors barn började behöva få sova.

När jag blivit ensam hemma plockade jag undan, laddade diskmaskinen med glas och satt därefter med några av de levande ljusen fortfarande tända och myste och kände mig lyckligt lottad.