En ko i magen

Vi åt indisk mat till middag igårkväll.

Det var hur gott som helst.

Men magen blev visst lite chockskadad.

Den hoppade omkring där inne som en yster kalv på grönbete.

Och jag svär på att den råmade också.

Magen alltså. Klart att jag inte hade någon ko i magen. Jag åt ju chicken tikka masala.

Annonser

Vad vet du om deckare?

Eventuella läsare som mår illa av eget beröm bör hålla för ögonen nu, men faktum är att jag vet en hel del om deckare.

Jag började läsa kriminallitteratur i ganska tidig ålder, vilket var otäckt länge sedan, och har plöjt igenom hela sortimentet på deckarhyllorna på biblioteken i Örnsköldsvik, Vallentuna och Linköping. Min bekantskap med deckargenren blev därför bred och jag har läst nästan alla som listas som klassiska deckarförfattare.

När jag övergick till att köpa mina böcker själv begränsades mitt läsande något, delvis beroende på vad som fanns att tillgå i bokhandeln och delvis på grund av den smak jag själv utvecklat. Men jag försöker fortfarande vara ganska bred i mitt läsande, både inom och utanför deckargenren.

Så när jag såg rubriken ”Vad vet du om deckare?” i DN tänkte jag att här är ett test som jag borde göra bra ifrån mig på. Och visst – det gick hyfsat bra. Men var det verkligen ett test på kunskaper om deckare? Testet bestod av sju frågor; tre av dessa frågor handlade om filmversionerna av deckare och vem som spelat eller inte spelat en specifik roll. Två av sju frågor handlade om Sjöwall/Wahlöös Beck-serie. Tre frågor handlade om deckare skrivna de senaste fem åren.

Sedan lade Deckarhuset ut en lista på 50 deckare där man skulle pricka av hur många man läst. En skala talade sedan om ifall man surfat in på fel sida, bott utomlands eller blivit godkänd. De var visserligen generösa och gav godkänt om man läst 6 av de 50 listade. Men som ett av ”betygen” antyder bestod listan enbart av svenska deckare. Och inte av femtio olika deckarförfattare utan 16 författare fick med tre titlar vardera.

Jag tror att jag lyckades få ”Väl godkänt” men jag var lite irriterad redan innan jag började räkna eftersom listan började med Stieg Larssons tre böcker och därefter tre av Liza Marklund. Jag hade hoppats att Deckarhuset var en blogg för mig, men listan antydde att jag måste koncentrera mitt läsande till nutida svenska deckarförfattare för det. Det konstiga är att hittills har Deckarhusets innehåll varit mer varierat än så.

Så nu är frågan – Ska jag sätta ihop vad jag anser vara ett verkligt test på deckarkunskaper eller ha en adventskalender med ett deckartips per dag?

Ibland gillar jag morgnar

Trots att jag varit sjuk nästan hela den här veckan har jag varit uppstigen och påklädd innan klockan 7 varje dag.

Vi har nämligen haft hantverkare i huset. Hantverkare som vi var tvungna att lämna nycklar till i början av veckan och som skulle ha tillgång till lägenheterna mellan 7 och 17 varje dag.

Och jag är inte typen som känner mig bekväm att ligga i sängen eller sjava omkring i pyjamas när det när som helst kan komma in okända människor, antagligen karlar.

Så imorse hade jag min egen version av ”morgonstund har guld i mun”. Jag låg kvar i sängen. Jag var vaken och pigg redan runt halv åtta, men låg kvar i sängen och bara mös till 10.30.

Det är vad jag kallar livskvalitet. Men sedan ringde Stevens dotter och sa att hon skulle dyka upp om ungefär 20 minuter och då blev det bråttom istället.

Så nu är jag duschad och klädd. Håret är tvättat och jag har till och med sminkat mig. Vi ska ut på stan och göra av med löningen.

Och hantverkarna? De kom inte förrän på fredagen någon gång när jag redan var på jobbet. Men de är inte färdiga så hela nästa vecka igen kan de bara dyka upp. Någon gång mellan 7 och 17.

The Death of Bunny Munro av Nick Cave

Bunny Munro har höga tankar om sig själv. Han menar att han kan sälja vad som helst till vem som helst. Att han är stilig och karismatisk nog att få vilken kvinna som helst i säng.

Och han gör verkligen sitt bästa för att leva upp till sin självbild. Han är resande säljare av hudvårdsprodukter och är notoriskt otrogen mot sin fru.

Men när hon tar livet av sig och han plötsligt står ensam med sin nioårige son, Bunny Junior, rasar hans värld och självbild samman.

Han tar sonen med sig och flyr hemmet för en resa på jakt efter sitt gamla jag och liv.

———————————

Jag ville verkligen tycka om den här boken. Men hur mycket jag än försöker går det inte riktigt.

Att läsa den här boken är som att se världen genom ett fisköga eller en flaskbotten. Det går att urskilja vad saker och ting föreställer, men allting är förvrängt, vissa aspekter förstorade, andra förminskade.

Bunny Munro är en riktig mansgris som fantiserar om kvinnors kroppar och könsorgan. Han super, använder droger och röker som en borstbindare. Som han beskrivs, hans kläder och hans pomaderade frisyr, får jag ibland för mig att boken utspelar sig på 50-talet. Men några av de kvinnor som Bunny är fixerad vid är Kylie Minogue och Avril Lavigne.

Språket i boken är i min mening för överdrivet. Till att börja med tycker jag att det är underhållande, men efter ett tag känns det sökt. Uttryck ska skrivas om: i den här boken räcker inte uttrycket ”the shit hit the fan” utan ”the excrement had it’s inevitable assignation with the fan”. Saker och ting, även människor och kroppsdelar ska beskrivas med komplicerade och ibland långsökta liknelser.

Boken har nominerats till ett pris för sämsta sexskildring i bokform. Jag tycker inte boken innehåller några direkta sexskildringar alls, varken bra eller dåliga. Däremot är det ett evigt tjat om kvinnors könsorgan och Bunny drar i och klämmer regelbundet på sitt eget.

Jag kan tillstå att det finns en kärna i boken om förhållandet mellan fäder och söner och om förlust, men det drunknar i allt det andra. Jag är glad att jag läst boken bara för att den är skriven av just Nick Cave, men jag tycker inte att den är tillräckligt bra för att vilja rekommendera den.

Men alla tycker inte som jag:

Johan Werkmäster i GP tyckte att ”Nick Cave har skrivit en provocerande berättelse, nattsvart och galghumoristisk”

Fróði Midjord för Tidningen Kulturen tyckte att ”…faktiskt levererar Cave en oerhört välskriven berättelse om ett tragiskt människoöde”

I bloggen Little Room of Tinyfeist läser jag:

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att boken är bra, eller om jag bara fascineras av den. Jag tror faktiskt att det är det senare, men jag skulle fortfarande rekommendera den.

Officiell hemsida för boken

Boken ges ut på svenska av Forum Bokförlag

Det är farligt att jobba

Eftersom jag inte varit på jobbet idag heller har jag roat mig med att läsa om hur farligt det är att arbeta.

Att ha en dålig chef är farligt för hjärtat påstår en forskningsrapport av Anna Nyberg, doktorand vid institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet i Solna.

Hon har bland annat jämfört anställdas självrapporterade stress, hälsa och sjukfrånvaro med hur de upplever sina chefers ledarskap. Undersökningen visar att det finns ett tydligt samband mellan chefer som upplevs som dåliga och dålig hälsa.

I studien hade hon kontrollerat för andra konkurrerande orsaker till den dåliga hälsan men inte hittat någonting. Dessutom visade hennes studie att det inte hjälper att så småningom bli av med den dåliga chefen – man fortsätter vara påverkad senare i livet.

Då undrar jag hur tusan de hittat människor till kontrollgruppen, för alla har vi väl haft en chef vars ledarskap vi inte uppskattat någon gång? Fast jag kanske borde läsa studien mer i detalj innan jag raljerar för mycket.

Sedan läste jag om en annan studie som var gjord av stressforskningsinstitutet vid Stockholms Universitet. Den var visserligen bara gjord på män (och varför det kan kvinna undra?) men den visade att om man (SIC!) känner sig orättvist behandlad på jobbet gäller det att säga ifrån om man inte vill löpa högre risk för hjärt-kärlsjukdom.

Min bror har alltid hävdat att många som är framgångsrika karriärister är de som lyckas vara ”smooth operators” på arbetet. Det vill säga de som inte rör om för mycket i grytan. Men nu kan jag alltså meddela honom att han kommer att få deras jobb förr eller senare eftersom det de håller på med kallas ”dold coping” och kommer att ge dem en för tidig hjärtinfarkt.

Jag tror verkligen att stress är skadligt för oss. Och då menar jag inte att ha mycket att göra, det kan vara stimulerande. Nej, jag tror att stress är mer svårdefinierat än så. Jag har iallafall verkligen försökt låta bli att arbeta nu när jag är sjuk, men så kom det förstås ett sms från en kollega som undrade om jag gjort en sak.

Genast kände jag mig stressad och fick ont i magen igen. Sträckte mig efter datorn. Men ändrade mig och skickade istället ett sms tillbaka:

Nej. Jag har varit och är fortfarande sjuk.

Fast sedan, ganska lång senare, öppnade jag iallafall jobbdatorn och gjorde det. För jag tror inte att dåligt samvete är särskilt bra för hälsan heller.

Vedervärdiga virus

I går morse när jag vaknade kände jag mig lite konstig. Lite lätt febrig, ont i huvudet och konstig i magen. Så jag bestämde mig för att stämma i bäcken och arbeta hemifrån.

Men ju längre dagen gick desto sämre mådde jag. På kvällen hade jag feber på riktigt, huvudet expanderade och krympte i pulserande vågor och varje gång jag rörde på mig mådde jag illa.

Så idag har jag varit sjuk på riktigt. Visst har jag svarat på några mail, och på cirka 10 textmeddelanden från chefen – det första kom mitt i natten eftersom han är i USA på semester – och hjälpt en kollega med en formel i excel.

Men mest har jag slötittat på dåliga tv-program och slumrat. Och jag mår bättre. Jag är fortfarande inte hungrig, eller sugen på någonting – inte ens choklad – vilket måste ses som ett onaturligt tillstånd för mig. Men jag mår inte illa längre.

Det är nog inte svininfluensan. Jag stötte ihop med en granne i trapphuset som är infektionsläkare och hon sa att det är många virus som härjar nu.

Jag kan alltså fortfarande få svininfluensan. Hurra. För jag är fortfarande inte vaccinerad, det är uppskjutet på obestämd framtid eftersom de inte får tag i något vaccin.

Man ska vara försiktig när man önskar sig lite mer spänning i livet. Man vet aldrig vad man får.