Om man snurrar ihop håret till en slags knut på morgonen.
För att man tvättat det, inte hunnit torka det och inte vill ha blött kallt hår på ryggen.
Då kan det visa sig när man släpper ut håret på kvällen — för att man haft så mycket att göra under dagen att man helt enkelt glömt att göra det — att håret fortfarande är delvis blött.
Man är i det här fallet jag.
Och jag är lite nyfiken på hur jag kommer att se ut i håret i morgon.
Det kan ju bli lite hur som helst när man sover på blött hår.
Om dagen började med djupa tankar om livet och döden så avslutades den med ytligheter.
Dags för ett besök hos frisören.
Egentligen lite väl tidigt men jag ska ju åka till Linköping på fredag och ville inte ha några gråa strån då.
Den här gången passade vi på att dra igenom längderna med toning så att färgen och glansen fräschades upp i hela håret.
Jag är mycket nöjd med min nya frisör och min nya hårfärg.
Och min nya frisör är också mycket nöjd med min nya hårfärg.
Så nöjd att hon funderar på att byta till den själv.
Den här gången var jag modig och fotograferade mig själv både under själva processen och det slutliga resultatet.
Det visade sig vara tusan så svårt att fotografera sitt eget hår.
Den bild jag till slut bestämde mig för visade hårfärgen bäst var också den som lyckades trolla bort dubbelhakorna, så det var ju bra.
Och glasögonen sitter ju lite på sniskan allt som oftast.
Färgen kommer att bli lite mindre intensiv när jag tvättat håret några gånger, mer som på före-bilden.
Före
Under behandling
Efter
Jag var ju hos frisören igår.
Jag avskyr att gå till frisören.
Men förra gången jag gick till just den här frisören var hon så himla bra.
Vilket gjorde att jag kände mig ganska avslappnad den här gången.
Alldeles för avslappnad visade det sig för jag var inte tillräckligt tydlig med alla mina hang-ups när det gäller mitt hår.
Vad är det med frisörer och deras försmak för urtunning och platta frisyrer?
Nu hatar — HATAR — jag min lugg.
För den är just urtunnad och ligger platt i pannan vad jag än gör.
Kom nu inte och säg att den växer ut igen.
Jag vet att den växer ut igen, men då växer ju det gråa ut igen också.
Det blir helt enkelt till att undvika speglar i fem veckor.
Och hålla tummarna för att det inte fastnar något mellan tänderna på lunchen.
För säkerhetsskull kanske jag ska sluta le i fem veckor också.
Nej, det är inte jag som blivit så nedtyngd av allt arbete att jag blivit kortare.
Men i dag när jag lät återställa min hårfärg från det felaktigt gråa till min riktiga hårfärg lät jag frisören gå lös med saxen också.
Tjugofem centimeter fick hon ta på längden.
Det kändes otroligt drastiskt, men håret räcker ändå nästan ner till midjan så det går väl inte att påstå att det är kort.
Fast det låg nog mer hår på golvet efter min klippning än en del har på huvudet.
Om man misstänker att det är det faktum att man jobbar så mycket som gör att man börjat få så många gråa hårstrån.
Då är det väl inte mer än rätt att man slutar nämnda jobb lite tidigare en fredag för att trolla bort nämnda gråa hårstrån?
Så tänkte jag i alla fall och nu är det gjort. Inga gråa hårstrån här längre och alltså fylld med ny energi att jobba på.
Fast som vanligt blir jag lite lätt deprimerad efter att ha varit tvungen att sitta och betrakta mig själv i en helkroppsspegel en längre stund.
Och det roliga är att jag förväntar mig att det som ska hända hos frisören är att hon ska föreslå något nytt och spännande och jag som ska säga: ‘Nej, men kan det verkligen passa mig? En gammal tant som jag? Ja, okej då om du tror det så’.
Men i själva verket är det jag som försöker föreslå lite äventyrliga färger och metoder och min frisör som säger: ‘Nej, men det tror jag inte skulle passa dig. Det tror jag verkligen inte. Nej, vi gör som vanligt’.
Så jag ser alltså ut precis som vanligt. Och det är klart att det känns skönt på sätt och vis. Men visst hade det varit spännande med en lila- och vitblondrandig tomahawkfrisyr?
I dag hade jag lagt ner lite extra energi på att fixa luggen och sminka ögonen.
Jag skulle nämligen hålla en presentation för ledningsgruppen.
Så naturligtvis blåste det halv orkan när jag gick till bilen.
Jag hade mascara långt ned på kinderna och luggen blev både platt och flygig.
Halv orkan, mascara på kinderna och platt, flygig lugg är saker som jag ogillar.
Eller halv orkan kan vara ganska mysigt.
Om man får sitta tryggt inne framför en sprakande brasa och bara hör den stöka utomhus.
Men inte när man är på väg till något man vill vara fin i håret till.
I går blev jag stylad på eftermiddagen.
Vilket betydde att jag var sminkad på ett sätt som jag aldrig brukar vara och inte kände mig som mig själv.
Och att mitt hår var alldeles lockigt, vilket jag i och för sig tyckte var trevligt.
Sedan satt jag och högste chefen och jobbade några timmar.
Efter det var det dags att göra sig i ordning för avslutningsmiddagen. Då det skulle bli både utdelning av utmärkelser och dans.
Den bortsprungna väskan var fortfarande bortsprungen så jag var tvungen att hitta på något med de kläder som fanns i den väska som lyckats ta sig till Fornebu med mig.
Jag tänkte för mig själv att jag ju iallafall inte var nominerad för någon utmärkelse så att jag åtminstone inte skulle behöva gå upp på scenen. Att det alltså inte spelade så stor roll vad jag hade på mig.
Själv hade jag nominerat både min norske och danske kollega i varsin kategori och hade stora förhoppningar att de skulle få pris.
Det visade sig att de blivit nominerade varsin gång till. Jag hade blivit nominerad en gång.
Och vi hade blivit nominerade som team. Och på den nomineringen vann vi.
Så jag blev tvungen att klättra upp på scenen och stå där i obarmhärtigt avslöjande strålkastarljus inför alla kollegor.
Men det är klart jag blev glad. Allra gladast blev jag för den nominering jag fått själv, men det var naturligtvis också kul att vi blev uppmärksammade som team.
När dansen sedan började gick jag upp på rummet för att lämna mitt inramade diplom och då blev det liksom inte att jag gick tillbaka igen.
Kanske är det därför jag har mått bättre än de flesta i dag och det trots att det varit en resdag.
Väl tillbaka på Arlanda blev jag återförenad med min försvunna väska, tog mig förvånansvärt snabbt till stan och hittade parkering på en gång.
Hemma i lägenheten igen slängde jag av mig jobbkläder, tog på mig en mjuk klänning, kröp upp i soffhörnet och tänkte att jag verkligen hjärtar hemma.
Även när det varit både roligt och inspirerande att vara borta så tycker jag att det är så skönt att komma hem.
Och apropå klassåterträffen var det ju ingen av er som kunde se vem som var jag på klassfotot.
Det här är ju jag. Fast jag förstår att det är svårt att se.
Trettio år är ändå trettio år. Jag har ju bytt både kroppsform och frisyr.
Och det var ganska många som bytt frisyr. Speciellt bland killarna. ‘Skallig är det nya svarta‘ skrev en av dem på Facebook.
Vad är det med frisörer och deras fixering vid att långt hår ska vara platt?
Jag vill ha fylligt, rufsigt, busigt hår, men när jag kommer från frisören ligger det platt, platt mot huvudet.
Visserligen blankt och fint – färgen blev bra – men platt.
Kort är det också. En hel decimeter klippte hon på längden.
Nu räcker det ju bara till midjan.
Det blir lite fel ibland.
Som i min hjärna till exempel.
Jag sov jättegott i natt. Troligen för att jag i går kväll när jag gick och la mig var medveten om att framför mig låg en helg som inte skulle vara späckad av jobb.
Så vad händer?
Jo, när jag vaknade hade jag huvudet fullt av jobbidéer och ville nästan hoppa upp ur sängen och starta upp jobbdatorn. Men jag behärskade mig.
Annat som blir fel ibland är ju det här med vädret.
Flera dagar den här, visserligen korta men ändå arbetsveckan har det varit fint väder. Så fint väder att folk suttit ute och ätit lunch på jobbet.
Men i dag när det är helg och jag har tid att vara ute är det grått och ruggigt. Det är ju helt fel.
Fast det spelar inte så stor roll för jag har tid hos hårfrisören. Något som gör mig lite nervös eftersom hon insisterade på att klippning skulle vara inblandat i proceduren.
Jag menar; klippning? Håret räcker ju inte ens ner till knäna ännu.
Kate Reader Diversifierad 