För långt hår

I boken som jag läser nu beskriver den kvinnliga författaren en av de kvinnliga personerna i boken som ‘en kvinna med för långt hår för sin ålder‘.

Författaren är säkert tio år yngre än jag och har en snygg pagefrisyr som slutar i nacken. Personen hon beskriver i boken är i min ålder och har inte på långa vägar lika långt hår som jag har.

Så jag tar åt mig förstås. Tänker att så tänker väl alla omkring mig. Att jag har för långt hår för min ålder.

Men så tänker jag att det struntar jag i. För håret är ju inte det enda med mig som är ‘för‘.

Jag är för tjock också. Och mina kläder är säkert för ungdomliga. Jag läser för många deckare.

Fast i övrigt är jag perfekt. För min ålder alltså. Det vet man ju hur gamla kärringar är.

De fattar inte hur gamla de blivit och tycker att de som menar att ålder är något annat än en siffra är unga och dumma.

Eller bara dumma.

Det växer ut

När jag skulle gå och lägga mig i går kväll upptäckte jag att det fortfarande satt hårfärg på huden runt hårfästet uppe i pannan och vid tinningarna.

Det kliade också igen, som efter första gången jag färgade på den där salongen, i min hårbotten så att jag höll på att bli tokig.

Dessutom såg min lugg knasig ut. Det var inte bara ekonomiklippningsvarning på den, det vill säga för kort. Den var också alldeles urtunnad och låg platt och konstig mot pannan.

Så nu i morse när jag vaknade studsade jag, trots att jag hade huvudvärk, upp ur sängen och in i duschen. Schamponering och massor med balsam, lite mojs i luggen och en snabb blåsning av densamma.

Det känns så mycket bättre. Luggen är kanske lite kortare än jag skulle önska, men den har lite lyft i sig nu iallafall. Och jag är nöjd med färgen.

Om nu bara huvudvärken ville släppa ska jag sminka mig också och försöka ta mig ner på stan. Lika bra att passa på när håret är nytvättat.

Aldrig så vacker

I dag har jag faktiskt varit utanför dörren. Trots att Steven försökte se till att jag skulle hålla mig hemma genom att låsa överlåset när han gick till jobbet i morse.

Jag har varit hos frisören. Jag är säker på att jag kommer att vara mycket nöjd med att jag gick dit. Om ett tag. När jag fått tvätta och fixa håret själv.

Och lyckats förtränga hur jag såg ut i spegeln där hos frisören. Framför en spegel från golv till tak och i en tusenwattsbelysning var jag tvungen att glida ner och fram i stolen, vilket fick förödande konsekvenser för kroppskonturerna och hakan.

Att håret dessutom packades in i folie så att jag såg ut som någon som försöker skydda sig från att bli hjärntvättad av utomjordingar förbättrade inte på något sätt utsikten.

Jag är aldrig så vacker som hos frisören. Och om ni inte förstod att det var ett sarkastiskt uttalande bifogar jag ett bildbevis.

Ett kungarike för en hårborste

Jag har fortfarande inte lyckats komma i riktig julfeststämning.

Vilket betyder att jag egentligen har ganska trista kläder på mig. Svart, svart, svart.

På lunchen åkte jag till Täby Centrum i ett försök att hitta något som kunde piffa till det hela.

Jag hoppades hitta någon läcker sjal. Eller ett maffigt smycke av något slag.

Jag kom tillbaka till kontoret med en glittrig tröja, en väldigt cool mobiltelefonsväska, en tuperingskam och en liten flaska hårspray.

Det är inte klart, ens för mig, hur jag tänkte egentligen.

Tröjan är för oprovad för att jag ska känna mig trygg i den. Mobiltelefonväskan är visserligen som ett smycke men lite för stor för att ha just som smycke.

Det jag inser nu att jag behöver mest av allt är en hårborste. Och något läckert att sätta i håret.

Fast en tomteluva skulle också kunna fungera. Synd att jag inte såg det tipset från Peace in Mind förrän efter jag redan varit och handlat.

Men en fest är ju en fest och gratis mat är per definition gott.

Skillnaden är hårfin

Nu har jag tvättat håret och tagit en ny bild med webkameran här på jobbet. Eftersom den enda före-bilden jag hade var den jag tog när jag skulle visa nya glasögonen. Och den tog jag så. För att underlätta bedömningen har jag nästan samma kläder på mig.

Skillnaden är inte precis stor, men jag tror faktiskt att jag gillar den nya färgen bättre. Den känns mer som jag. Och luggen har nu samma färg som längderna.

Min frisör förstår mig inte!

Innan jag gick till frisören förra gången var det flera år sedan jag gick till en riktig frisör sist.

Jag valde att testa en frisör som finns inte alltför långt hemifrån, så att jag till exempel ska kunna gå dit och få luggen klippt lite snabbt.

Hon är verkligen rar min nya frisör. Hon försöker inte övertala mig att klippa mig och klagar inte alltför  mycket på hur jag sköter håret.

Men hon förstår inte riktigt vad jag menar när jag försöker beskriva hur jag ville färga håret.

Jag har ju inte mycket till frisyr. Mitt hår är långt, väldigt långt och jag har lugg. Oftast hänger håret bara rakt ner.

Så jag ville vara lite busig när det gällde färgen. Jag ville att håret skulle skifta i flera färger, gärna i distinkta skiftningar.

Men hon gjorde slingor på ett, i min mening, mer gammaldags sätt. Håret skiftade verkligen i färg, men på ett diskret sätt. Snyggt, men inte vad jag tänkt mig.

Dessutom tyckte jag förra gången att det blev lite för ljust, lite för kopparrött uppe på huvudet och i luggen.

Så nu när det var dags att förbättra bottenfärgen föreslog jag att vi kanske också kunde göra några slingor, mer som strimmor, kanske så där sju stycken, uppe på huvudet i en mörkare brun färg.

Det tyckte hon var en bra idé. Vi bestämde att göra slingor i en brun färg liknande den jag hade i längderna, några i en varm ton och några i en kall ton.

Redan när hon började arbeta med färgen tänkte jag att det nog inte skulle bli som jag tänkt. Men så tänkte jag att hon ju sagt att hon förstått och det säkert var jag som inte förstod. Det är ju trots allt hon som får betalt för att frisera hår, inte jag.

Dock tog jag mod till mig och frågade om det fortfarande skulle synas av det röda. Och det skulle det.

Och ändå gick jag därifrån med ett mörkbrunt hår. Ett som skiftar i olika toner, möjligen med några koppartoner. Det känns mer som jag än det kopparrödbruna, det är snyggt, men det är inte som jag tänkt mig.

Men jag ska avvakta med att bestämma mig för vad jag verkligen tycker till i morgon. Då jag har tvättat håret och kan ta en bild och titta på den. Problemet är bara att när jag nu tittar på bilder på hur det såg ut innan tycker jag att den färgen ju var riktigt fin.

Men jag hade ju andra planer!

Vissa dagar får man känna på att det var sant som Lennon sjöng:

Life is what happens to you while you’re busy making other plans.

Tydligen har flera påstått samma sak, även innan Lennon, men det gör det ju inte mindre sant. Tvärtom.

I dag skulle jag ha en av mina mest fullspäckade dagar på jobbet.

Trots det hade jag tänkt att jag skulle klämma in både en uppfräshning av frisyren och en träff med härliga Miss Upsey Daisy.

För att mina planer skulle gå i lås krävdes att dagens tidsplanering skulle flyta på och klaffa som tänkt.

Alltså började dagen med att jag vaknade med en huvudvärk som fick mig att se i kors och vägrade ge sig förrän jag stoppat i mig tre Ipren.

Efter att den sista Iprenen fått effekt fick jag upp farten och allting flöt på bra. Kanske skulle jag komma ikapp morgonens något långsammare takt. För säkerhets skull skippade jag lunchen.

Men när det var dags att ge sig av till frisören hade jag ändå inte hunnit med det jag satt som mål för mig själv.

Vilket gjorde det desto mer irriterande att frisören blivit försenad och det var 45 minuter efter min bokade tid som jag äntligen satte mig i stolen.

Sedan tog det förstås längre tid än jag trott att fräscha upp mitt hår. Så när jag kom hem var det redan 40 minuter efter att jag skulle ha varit i en annan stadsdel och träffat Miss Upsey Daisy.

Och jag som inte ätit någon lunch var alldeles matt och darrig. Så det blev till att stanna hemma, få i sig lite föda och avsluta det arbete som låg kvar på att-göra-listan.

Jag hade mycket hellre suttit i en mysig hotellbar och deltagit i trevlig konversation, men lika väl som det är viktigt att inse sin obegränsning är det nödvändigt att ibland inse sin begränsning.

Jag hoppas bara att Miss Upsey Daisy hade en toppentrevlig kväll trots min oförmåga att få mina planer att gå i lås.

Jag blir tokig(are)

Ända sedan jag var hos frisören och färgade håret har jag både tappat mycket mer hår än normalt och fått en hårbotten som kliar så att jag blir tokig.

Det är därför jag inte kan blogga. Fingrarna är upptagna med att klia mig i huvudet.

Brutala sanningar ingår i priset

Det är intressant hur vi, eller iallafall jag inte bara accepterar utan är tacksamma för de brutala sanningar som vissa människor serverar.

Jag var ju hos frisören för ett tag sedan. PÅ det hela taget var hon snäll. Hon tjatade till exempel inte om att jag borde klippa av mig allt hår.

Så bara därför fick hon faktiskt klippa lite.

Och då frågade hon först, med en bekymrad min om jag brukade sova med utsläppt hår? När jag svarade jakande nickade hon och sa att det syntes på håret och att jag borde sova med håret i någon slags knut uppe på huvudet.

Sedan klippte hon lite till och frågade om jag brukade sova på sidan? Tydligen syntes det också på mitt hår.

Fast hon försökte iallafall inte sälja på mig svindyra hårprodukter som skulle åtgärda de skador jag åsamkat mitt hår genom min felaktiga nattfrisyr och sovställning.

Annat var det när jag skulle köpa ny hudlotion. De hade en kampanj att om man köpte två produkter fick man en liten prova-på-förpackning med spännande nyheter.

Så jag frågade om hon kunde rekommendera något lämpligt för mig. Hon betraktade mig kritiskt och ganska snart dök den bekymrade minen upp och så kom det:

Ja, du har ju väldigt känsliga kinder…

Jag köpte det direkt. Och den svindyra mask som hon påstod skulle göra susen för mina defekta kinder.

Först senare slog det mig att anledningen till att mina kinder var röda kunde vara att jag trängts på en varm buss och sprungit ut och in i affärer hela dagen.

Men när jag nu ändå hade en svindyr mask så har jag använt den varje natt, som hon föreslog, och det kan möjligen vara så att mina kinder är mindre blossande nu.

Åtminstone tänker jag intala mig det. Annars har jag ju spenderat en massa pengar i onödan.

Häxfilter?

Det är inte det att jag ser någon med Angelina Jolies skönhet titta tillbaka på mig när jag ser mig själv i spegeln, men ändå någon med ett helt acceptabelt utseende.

Inför rockfesten hade ju också jag försökt skaffa mig ett tufft rockutseende. Jag hade tonat håret rött, gått med hottentottkrullar hela dagen så att jag fick ett vilt lockigt hår, sminkat mig lite mer extremt och hängt på mig en del rockinspirerade smycken.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men håret var häftigt och jag fick trots allt en del positiva kommentarer. Så jag bad faktiskt en kollega ta några kort på mig.

När jag sedan gick igenom korten hände samma sak som när jag bett Steven ta några kort av mig på semestern. Istället för kort på mig hittar jag bara kort på en gammal, otäck häxa.

Jag vet inte om jag råkat aktivera någon slags filter som automatiskt förvandlar mig till häxa, eller om jag faktiskt ser ut som en och behöver ett filter som döljer det. Deprimerande är det iallafall.