Jag gråter inte längre

Tack för all förståelse och sympati, men nu gråter jag inte längre.

Malin kom som en räddande ängel och tog helt sonika med sig mig till Nykvarn.

Här fick jag trevligt sällskap och god middag, grillat minsann; något jag som lägenhetsboende uppskattar massor.

Dock var foten inte så glad efter ganska lång tid i golvläge så nu ligger jag på Malins och Ronnies säng.

Foten har smorts in med antiinflammatorisk gel och lagts på tre kuddars höjd.

Den gör fortfarande ont men inte alls som förut och snart kanske jag vågar migrera till soffan.

Malin har hotat — lovat? — att droga mig rejält till natten så i morgon kanske jag är redo att skutta runt i en schottis.

Jag hoppas att jag ska kunna gå utan att börja gråta åtminstone, jag har planer som jag ogärna vill avboka.

Inte lika roligt

I dag känns det där fallet inte lika roligt.

Skrubbsåret är inga problem även om det sved lite när jag glömde att det var där och torkade mig lite hårdhänt efter duschen.

Men nu har jag ont i högerfoten, så ont att jag inte sovit särskilt bra.

Så ont att jag nästan inte kan stödja på den.

Och jag har ont i vänsterknät.

Tror jag.

Mesta tiden känns det inte alls men när jag försöker sätta mig på mitt vanliga sätt i soffan…

…eller när jag drog upp benet för att kliva i badkaret…

…ja, då gör det så ont på baksidan av benet att jag nästan skriker till och börjar darra i hela kroppen.

Så jag får väl erkänna att jag gråter.

Jag gråter för att jag sovit för dåligt.

Jag grät när jag stod i badkaret och inte visste om jag skulle klara att kliva ur igen.

Jag grät när jag äntligen tagit mig till vardagsrummet och insåg att jag glömt glasögonen i sovrummet.

Nu gråter jag för att vattnet ska vara avstängt 10 – 12 och jag hade tänkt rymma iväg med min bok och äta en lång brunch då men nu känns det inte som det går.

Men jag har duschat och tvättat håret och klätt på mig.

Om jag försöker vila, kanske till och med sova lite nu ska jag nog kunna skratta åt eländet igen snart.