Jag ger mig själv godkänt

Om jag skulle ta en stund att reflektera över mitt nya jag så är jag nöjd med följande:

• Att jag fortsätter med det tråkiga dagliga — betala räkningar, diska, handla, tvätta — och inte låter mig själv fastna i tankar som att det ändå är meningslöst nu när jag är ensam igen.
• Att jag håller på och gör de här juicerna med allt vad det innebär; som att handla och se till att jag har juicebara saker hemma med mera. Än så länge gör jag ju bara lyxiga, goda juicer men de har ett högt symbolvärde.
• Att jag när jag helst bara skulle vilja ta min juice och krypa upp i soffhörnet och njuta faktiskt plockar isär och diskar rent alla delarna i juicemaskinen först.
• Att jag gör det vackert för mig själv, häller upp i och dricker juicen ur något vackert. Jag sitter visserligen fortfarande i soffhörnet framför tv:n men det är ett steg i rätt riktning.
• Att jag börjat råka göra saker bara för mig själv. Som att boka ett besök på ett spa. Visserligen med starkt stöd från Drottningen av magnifika råkningar men det är ändå något nytt.

Saker som fortfarande kan förbättras är:

• Det här med att jag är så rackarns förkyld. Det kan definitivt förbättras. Jag åkte iallafall till jobbet i dag men jag kan inte påstå att jag känner mig 100% frisk.
• Operation Röra på mig mer fick ju ett ordentligt bakslag; först var det konferens, sedan födelsedagsvecka och sedan en rejäl förkylning på det.
• Jag skulle vilja laga mer riktig mat. Men på något sätt kan jag inte riktigt se att jag någonsin kommer att tycka att det är värt det att stå och laga mat i flera timmar bara för mig själv.
• Jag vill bli mer social, våga bjuda hem folk och inte tänka att det måste vara mer ambitiöst än att man bjuder på en möjlighet att ses och umgås
• Jag måste få tummen ur och sätta igång med renoveringen av lägenheten.

På det hela taget måste jag säga att jag ger mig själv godkänt så här långt.

Det fick mig ju inte att känna mig sämre till mods att ett par svarta jeans som jag knappt fick på mig i Köpenhamn i dag gick att ha hela dagen utan alltför stora plågor. Det kan förstås ha varit byxorna som tänjts ut men det kändes ändå bra.

Men framförallt så är det ändå så att även om jag saknar Steven och känner mig ensam så känner jag mig faktiskt inte lika misslyckad som jag gjorde förut, i över ett år faktiskt.