Det är vår i Linköping. Malin Fors är tillbaka efter sin påtvingade bortavaro för att ta tag i beteenden som fått för negativa effekter på hennes familj och hennes arbete.
Nu är hon alltså tillbaka som kriminalinspektör och hon gör sitt bästa för att reparera framförallt sin relation till dottern. Men hon kommer att utsättas för svåra utmaningar, både i arbetet och privat.
Att hennes mamma dött är kanske inte det som kommer att plåga Malin värst. De har länge saknat samhörighet. Men efterverkningarna av mammans död kommer att bli tuffa att hantera.
Och samtidigt som Malin befinner sig på sin mammas begravning exploderar en bomb i centrala Linköping. En bomb som dödar två små tvillingflickor.
Är bomben en reaktion på den ekonomiska krisen och en attack mot de krafter som drivit denna kris men ändå själva lyckats sko sig på den? Eller handlar den om någonting helt annat?
Malin och hennes kollegor vet bara att de har med något sällsynt ondskefullt och hänsynslöst att göra. Små flickor ska inte sprängas i bitar en vacker vårdag i Linköping.
——————————
De tre tidigare böckerna om Malin Fors av Mons Kallentoft läste jag i somras, alla tre under en ganska kort period. Jag blev då ganska less både på Malin Fors och på Kallentofts sätt att skriva och bygga upp sina böcker. Fors var för fast i ett destruktivt beteende och Kallentofts särart vad gäller författarstil blev för påtaglig och lite tröttsam.
Den här boken började med en skräll och kanske var det därför, och för att det nu gått ett tag sedan jag läste något av Kallentoft som jag genast drogs in i boken. Jag stördes till en början inte heller av att Kallentoft följde exakt samma mönster som i de tidigare böckerna.
Offrens röster ges väldigt stor plats i Kallentofts böcker. I kursiverad text pratar de med Malin Fors. Det är känslosamt, kryptiskt och stundtals väldigt effektfullt. Kallentoft skriver också väldigt ordrikt och känslosamt. Mängder av korta beskrivande meningar. Beskrivningar av känslotillstånd, miljöer, skeendent. Boken är fylld av dem.
Ibland tänker jag att det är effektfullt. Det driver upp tempot och påverkar mitt sinnestillstånd. Men det passar mig egentligen inte. Speciellt inte de kursiverade styckena. Efter tag märker jag att jag skummar igenom boken.
För jag kan inte lägga den ifrån mig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om Malin Fors. Visst har hon tagit tag i sitt mest destruktiva beteende, men egentligen inte på djupet. Jag fortsätter läsa för att vissa av de andra karaktärerna intresserar mig, jag vill förstås få veta vad som egentligen hänt och varför.
Jag är tveksam till att rekommendera den här boken, eller någon annan av Kallenttofts böcker. I och för sig tror jag att om man läser en av hans böcker kan den kännas som en frisk vind. Och de är svåra att lägga i från sig.
Det tycks också som om man antingen verkligen gillar eller verkligen ogillar hans stil. Så vem vet. Jag tillhör dessvärre de som inte är så förtjusta. Vilket är synd för det finns mer intelligens och tanke bakom hans böcker än många andra svenska kriminalromaner.
Mons Kallentofts officiella hemsida
Kate Reader Diversifierad 
Har läst en bok av Kallentoft. Höstoffer, tror jag den hette? Den var okej för stunden, men inte mer. Sen är jag inte så stort fan of svenska deckare heller…
Alexia – Jag är stor deckarfantast, och jag tycker vi har några riktigt bra svenska deckarförfattare. Tyvärr inte så många samtida.
Haha!! Jag skulle skriva om den här nu, hade inte läst ditt inlägg för jag ville läsa den själv först och sen se vad du tyckte. Jag skrev först också att jag skummade. Jag tog upp de kursiva delarna. Och min känsla är ungefär som din verkar det som. Men jag kommer kanske läsa om det kommer en till.
Yllet – Jag brukar inte heller läsa blogginlägg om böcker som jag precis tänkt läsa. Och inte innan jag skrivit ned vad jag själv tyckte. Då blir det bara roligt när man läser att någon annan tycker nästan likadant som man själv. 🙂
Jag kommer troligen läsa nästa bok jag med. Det är ju ändå Linköping.