En finnig snygging

Jag har känt mig snygg i dag.

Egentligen vet jag inte varför för jag har fått värsta finnen på näsan.

Och håret var inte särskilt fluffigt i dag heller.

Men jag gillade min klädsel, det är väl något med att kläderna sitter lite lösare kanske.

Jag gillade också att mina smycken och naglar alla gick i olika nyanser av turkos.

Det är inte det att jag inte gillar rosa längre, för det gör jag, men jag verkar ha hamnat i en turkos period.

Jag tänker sol, klart havsvatten, vita sandstränder och palmer.

Fast i dag nöjde jag mig med grå jeans, grå topp, grå boots, svart kavaj och accessoarer i turkos.

Resten får bli till sommaren.

20140515-213813.jpg

20140515-213823.jpg

Om inte om vore

Jag har blivit kontaktad av och chattat lite med en person på Facebook.

Någon som jag kände, och var förälskad i, för många, många år sedan.

Det blev aldrig något mellan oss, då.

Inte på riktigt.

Och tydligen hade han inte förstått hur kär jag var i honom utan fått veta det nu på senare dar av en gemensam bekant.

I vilket fall som helst har vi chattat och det har varit lättsamt och trevligt.

Men så frågade han om vi inte skulle ta och träffas.

Och om inte vågen visade det den visar…

Och om jag inte sett bilder på mig själv från i påsk…

Så hade jag sagt ja direkt.

Men som det är…

Det är jobbigt nog att träffa och bli bedömd av människor som ju aldrig sett mig på något annat sätt än som jag ser ut nu.

Men att träffa någon som minns mig på ett helt annat sätt…

Som kanske har förväntningar på att jag ska se ut så fortfarande…

Det känns faktiskt helt omöjligt.

Men jag gillar det. Mycket.

Så det är inte rosa.

Nagellacket.

Men jag gillar det.

Mycket.

Jag har inte använt det på ett tag så jag hade glömt hur mycket jag faktiskt gillar det.

Tyvärr går det inte så bra att få fram glansen och djupet i färgen på bild.

Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det är supersnyggt.

20140415-143012.jpg

Hoppet är det sista, och så vidare

Jag köpte förresten ett nytt nagellack i helgen.

Ett till ljusrosa.

Jag slutar ju aldrig hoppas att jag ska hitta det där ljusrosa nagellacket som är precis så ljust som jag vill ha det och ändå täckande.

Och expediten hade just det här och på henne såg det minsann ut att vara täckande.

Två lager, sa hon, ta två lager så blir det bra.

Jag skulle inte tro det.

Tre lager hann jag lägga på i går kväll innan jag gav upp.

För mig blev det bara randigt.

Så jag tog bort det igen.

Och i kväll har jag målat naglarna i vinrött.

Inte så vårligt kanske som ljusrosa.

Men täckande och ganska fint ändå.

Symboliskt

I dag hade jag på mig den sjal jag köpte för ett tag sedan.

Den som var en belöning för att jag passerat mitt andra viktminskningsmål.

Jag har haft lite ångest för att jag köpte den eftersom den var ganska så dyr.

Men den är ljuvlig. Ett fantastiskt tunt och mjukt material och med en bottenfärg i så ljus rosa att det nästan är som brutet vitt.

Och i dag insåg jag att mönstret var perfekt symboliskt för mig.

Dels finns texten ‘LEARN TO FLY…’ och ‘…FLY AWAY’ längs två av kanterna och dels är den smyckad med bilder av vackra fjärilar i underbara färger.

Förhoppningsvis är det jag håller på med nu min process för att utvecklas till en vacker fjäril som flyger utan onödiga komplex och rädslor.

20140403-210914.jpg

Delete, delete, delete

Nu har jag raderat min profil från de där dejtingsidorna.

Dels var det något jag funderat på ett tag.

Dels avgjorde det där fotografiet saken.

Nu är det flera som gillat den bilden på Facebook.

Vilket bara kan betyda att jag verkligen ser ut så där.

Och i så fall avskyr jag hur jag ser ut.

Det är ju inget bra utgångsläge om man vill träffa någon.

Nu ska jag starta jobbdatorn och hänga med excel ett tag.

Då kanske jag glömmer hur jag ser ut och blir på lite bättre humör igen.

Nya fånigheter

Alltså så har jag — av någon ogrundlig anledning — lyckats vara med på flera bilder på sistone som har fått mig att tänka att jag kanske ändå inte har ett helt osmakligt utseende.

Så när min fina brunchkompis vill ta en bild på mig i dag sa jag ja.

Och när hon visade mig den på telefonen tittade jag lite snabbt och sa att ja, den var väl ok och hon kunde lägga upp den på Facebook om hon ville.

Sedan när jag kommit hem och tittade på bilden på datorn så hatar jag den.

Varför, varför måste jag alltid dra tillbaka hakan när jag skrattar och ska vara med på bild så att jag visar fram alla dubbelhakorna?

Jag ska aldrig gå med på att bli fotograferad igen.

Speglar, kameror och vågar är alla uppfunna av sadister.

Ja, det vill säga alla kameror som jag inte håller i själv.