Jag kan ha haft fel

Jag kan ha haft fel om det där med att det kanske vänder nu.

Ett av mina livsförändringsbeslut var ju att jag inte skulle låta parkeringseländet styra mitt liv.

Och faktum är att det har gått hyfsat bra att hitta parkeringsplatser trots att jag inte alltid valt att komma hem på ‘säkra’ tider.

Men i dag var det stört omöjligt.

I över femtio minuter for jag runt, runt här i kvarteren.

Vi var minst tio bilar som lekte Följa John och minst sju gånger kom jag en bil för sent.

Visst är jag väldigt förtjust i min bil, men jag har ändå ingen lust att tillbringa hela kvällen i den.

Jag började bli väldigt både hungrig och kissnödig också.

Och några av de andra som också letade parkeringsplats började köra väldigt aggressivt.

Så jag får väl erkänna att jag faktiskt började känna mig gråtfärdig och tänkte att jag aldrig — ALDRIG — skulle få en parkeringsplats.

Fast det fick jag ju.

En laglig också.

Men ändå. Femtio minuter!

Inte något tecken på flyt i min bok.

Det här med veckodagar

Jag återtar kontrollen i dag efter att ha tillåtit en del utsvävningar på julafton och juldagen.

Började med grötbrunch och att läsa lite i en bok som jag fått om hur man blir en vinnarskalle.

Men jag tar det lugnt också.

Sitter fortfarande i pyjamas i soffan och myser.

Jag hade tänkt komma ut på en promenad i dag.

Tills jag kom på vad det är för veckodag.

För det hade jag glömt i går när jag kom hem och parkerade bilen.

Så nu vet jag inte om jag törs gå ut.

Den står nämligen parkerad där det är städdag i dag och risken att jag fått parkeringsböter är mycket stor.

Inte för att jag skulle tillåta en liten gul lapp att förstöra det goda humör jag avnjuter just nu.

Men jag vill ändå inte påstå att jag skulle tycka att det vore kul att få böter.

Veckodagar borde avskaffas under julen.

Eller åtminstone städdagar.

Vem orkar hålla reda på sånt när man är ledig?

Jag ville bara pussa på’n

Trots att jag var ute på äventyr i går kväll steg jag upp ganska tidigt i dag.

Jag skulle nämligen passa på att träffa Malin när hon ändå var tvungen att sitta stilla.

Närmare bestämt när hon var hos frisören. Som för övrigt är samma frisör som jag har och som är jättetrevlig hon med.

Så i några timmar satt vi och pratade riktigt tjejsnack och det kändes så bra.

Sedan tog vi oss till Täby Centrum där vi träffade Ronnie och Douglas och gick på Melanders och åt en god helglunch.

Det var också jättetrevligt. Och gott.

Efter det gick jag och gjorde av med en förmögenhet på julgranskulor.

Som inte alls ska få hänga i någon julgran utan presenteras på annat sätt.

Det kanske blir bilder på det vid något annat tillfälle.

I vilket fall som helst begav jag mig så småningom hemåt.

Och då insåg jag plötsligt att jag nog hade ganska bråttom hem.

Om ni förstår hur jag menar.

När jag till slut svängde in på min gata hade jag väldigt bråttom hem.

Och då fanns det förstås inte en enda ledig parkeringsplats.

Men så när jag varit uppe på vändplanen och vänt och var på väg neråt igen var det någon som precis backade ut från en plats.

Jag blev så glad att jag bara ville pussa på honom.

Fast det gjorde jag förstås inte.

Han körde ju iväg innan jag ens hann hoppa ur bilen.

Men mystiskt är det

Jag tog ju bilen i dag.

Trots att jag vet att det är riskabelt att göra det en söndag.

Natten till måndag är nämligen städdag på flera längre gator här i kvarteren.

Men jag har ju min nya positiva attityd och hittills har det ju fungerat.

När vi åkte hem från Täby Centrum åkte vi hem till mig först för att parkera bilen.

Jag kände mig nog lite stressad då, jag hade lovat att vi skulle vara hemma hos min bror senast klockan sex.

När vi kört runt i tjugo minuter och inte hittat någon laglig plats kände jag att jag var tvungen att ge upp och ställde bilen olagligt.

Så åkte vi och åt middag.

Det kändes inte bra att stå dumt parkerad och när jag kommit hem och slängt in lite tvätt satte jag mig i bilen igen och började åka runt på jakt efter en bättre plats.

Efter att jag snurrat runt kvarteret i över 45 minuter började jag misströsta.

Jag hade precis varit uppe och vänt på vändplanen i änden av min gata och tänkte att det helt enkelt var så att det inte skulle bli någon plats ledig i kväll och vad tusan skulle jag göra då.

Och då!

Då kommer det en person och kliver in i en bil precis där jag befinner mig.

Plötsligt har jag fått en laglig parkeringsplats. På min egen gata. I mitt eget kvarter.

Det är verkligen mystiskt.

Men bra förstås.

Jättebra.

Kanske gör det ändå det.

I morgon ska jag åka till Östersund och inte komma hem förrän sent på söndag kväll.

Jag var alltså extra angelägen om att hitta en laglig parkeringsplats i dag.

Och jag insåg att det skulle kunna bli svårt eftersom det är städdag på flera gator här i morgon, bland annat på Karlbergsvägen.

Vilket naturligtvis betydde att jag blev sen på jobbet.

Så sen att jag eftersom jag ändå skulle hämta en sak hemma hos mamma lurade med mig henne på en tur ner till Täby Centrum.

Tyvärr kände jag mig ändå lite stressad och uträttade precis bara de ärenden jag behövde, minus ett som jag glömde, och har alltså fortfarande inte sett den nya delen.

Men det kan väl vara bra att ha något spännande sparat till ett annat tillfälle.

I vilket fall som helst rullade jag inte in i Birkastan förrän framåt kvart i sju.

Kvart över sju hade jag fortfarande inte hittat någon parkeringsplats och vi var säkert en sju-åtta bilar som cirkulerade i samma kvarter på jakt efter samma sak.

Då tänkte jag att det var lika bra att jag ställde mig dubbelparkerad utanför min port ett tag och skrev ett litet blogginlägg om att nu fick jag minsann jobba lite med min nya positiva attityd.

Men när jag ändå svängde in på min gatsnutt tänkte jag att jag lika gärna kunde köra den upp till vändplanen och tillbaka för att dubbelparkera nedåtvänd nere vid min port.

Och tror ni inte att när jag kom halvvägs upp så var det en bil som stod där med lyset tänt och en förare som höll på att ta på sig sitt säkerhetsbälte.

Plötsligt hade jag alltså fått en inte bara laglig utan dessutom alldeles utmärkt parkeringsplats i mitt eget kvarter.

Så kanske gör det ändå det.

Ordnar sig alltså.

Med lite tur och rätt attityd.

Ett riktigt nybörjarmisstag

När jag åkte ner på stan i dag var jag äventyrlig och tog pendeltåget.

Och när jag efter en mycket trevlig lunch och hyfsad shoppinginsats åkte hem igen tog jag tunnelbanan.

Men eftersom jag även hade handlat en del lite tyngre saker, som tvättmedel, och hade en stor påse med lakan och handdukarsom skulle tvättas i bilen bestämde jag mig för att försöka hitta en parkeringsplats lite närmare min port.

Jag vet inte riktigt hur jag kunde tänka så fel. Söndagskvällar är ett av de tillfällen då det är som svårast att hitta parkering häromkring.

Att försöka hitta parkering här då är ett riktigt nybörjarmisstag, sånt som bara nyinflyttade och besökare ger sig på.

Till slut fick jag ställa bilen på en handikapplats — det dräller av lediga såna här — springa upp med mina kassar och direkt gå ner för att flytta bilen igen.

Jag kände mig faktiskt helt ok med det, att jag skulle ut och köra runt runt och leta parkeringsplats igen.

För det är ju min nya attityd. Att inte låta mig stressas av sånt som jag ändå inte kan ändra.

Så det var nästan lite irriterande att precis när jag ska kliva in i min bil kommer en granne och ska till att åka iväg med sin bil som står parkerad på en riktig parkeringsplats så att jag fick en plats direkt. Bara några portar bort från min egen port.

Eller så var det ett resultat av min nya attityd?

Skönt var det iallafall.