Kämpa, Katarina, kämpa!

Jag orkar inte gå in på detaljerna, men jag har bara haft oflyt ända sedan jag kom hem från jobbet.

För varje sak som hände försökte jag tänka:

Shit happens! Du behöver inte låta det dra ner dig. Var glad ändå.

Men det blev så klart svårare och svårare ju fler saker som hände.

Det sista — åtminstone hoppas jag att det var det sista — som hände var att en nagel gått sönder.

Och jag som ska på fest på lördag; jag ville så gärna känna mig fin då.

Först försökte jag måla nageln hel men då lyckades jag stöta i och förstöra lackningen och tog det som ett tecken.

Så nu sitter jag här med världens kortaste naglar. Typ.

Men det var faktiskt något helande med att ge upp och klippa ner naglarna så mycket det gick.

Så nu tänker jag att jag minsann är glad och kommer vara fin ändå.

Frågan är bara vad mina superkorta naglar ska få ha för färg.

Fast nu ska jag försöka hjälpa mig själv att undvika fler missöden genom att stryka innan jag ger mig på applicera något lack överhuvudtaget.