Helkroppsspeglar och andras kameror

Jag blir så arg på mig själv.
Jag önskar verkligen att jag kunde tycka att jag var fin inifrån.

I dag tog jag på mig en klänning, den är lite kortare än jag skulle önska.

Men jag tänkte att kan andra ha klänningar i den längden borde jag också kunna det.

Promenerade till Åhléns City för att göra några ärenden.

Och där fick jag förstås syn på mig själv i en helkroppsspegel och rasade rakt ned i avgrunden igen.

Jag kan bara inte tycka att jag ser bra ut.

Vilket väl inte vore någon katastrof om det inte samtidigt fick mig att tycka att situationen är hopplös.

Att vad jag än gör kommer jag aldrig bli fin i kroppen igen.

Och varför ska jag då försaka god mat och dryck och slösa tid på urtråkiga promenader?

Nåja. Jag ska försöka fortsätta kämpa ändå.

Men helkroppsspeglar och andras kameror; de är mina värsta fiender.

I övriga nyheter är de gamla bokhyllorna i hallen tömda och redo att bytas ut mot nya.

Så uppsnyggandet av lägenheten går iallafall framåt.

Men jag gjorde det ändå

Kände mig fortfarande som ett monster i dag (alltså i går lördag).

Och har inte alls lyckats sköta ätandet; allehanda onödiga saker har konsumerats hela dagen.

Men jag har också tvättat, gått till återvinningsstationen och några vändor ner i källaren.

Hela tiden har jag jobbat med att övertala mig själv att jag visst skulle åka till den där minifestivalen.

Trots att den var i de södra förorterna, jag skulle gå ensam och trots att jag är ett monster.

Och till slut gjorde jag det.

Det är jag glad för; det var bra musik och jag fick några kramar och korta pratstunder.

Det är inte så lätt att konversera där det spelas rockmusik.

Och ingen verkade märka att det fanns ett monster i lokalen.