I lördags när jag var på väg till min bror stötte jag ihop med en av mina grannar och hans hund.
Jag trodde han skulle vara på sitt torp över helgen men väderleksprognosen pekade tydligen på för kallt väder för det.
Spontant frågade jag om jag kunde få följa med ut på hundpromenad någon gång i helgen.
Min tanke var att han ju måste ut med hunden, är supertrevlig och jag behöver lite draghjälp att komma ut i min nuvarande folkskygga fas.
Sedan ångrade jag mig förstås, på grund av folkskygg så jag var inte så besviken när han inte hörde av sig i går.
Men i morse, kvart i nio när jag fortfarande låg oklädd i sängen fick jag plötsligt ett meddelande.
Om en kvart skulle han och hunden ut på en promenad runt Kungsholmen om jag ville följa med.
Om en kvart!
Det gav inte ens tid för beslutsångest, jag bad om 20 minuter men lyckades bli klar på den anslagna kvarten.
Sedan följde en strapatsrik promenad; nästan 9 kilometer, 16 163 steg och motsvarande 20 våningars höjdskillnad.
Jag pratade och hostade, jag klappade hund och haltade och det var precis vad jag behövde.
Möjligen avslöjade jag mer om mig själv än jag egentligen skulle önska, igen.
Jag borde nog skaffa en terapeut; så fort någon lånar mig sitt öra får jag mundiarré.
I vilket fall blev jag som avslutning bjuden på en cappuccino på en uteservering på Rörstrandsgatan.
Jag kunde inte önskat mig en bättre avslutning på påskhelgen.
Hoppas ni haft en fin påskhelg och känner er redo att gå tillbaka till jobbet i morgon.
