Funderingar dagen efter

Det har varit lämpligt gråmulet här i Stockholm i dag.

För hur det nu är snurrar många svåra tankar i huvudet i dag och ett glatt, soligt väder hade känts opassande på något sätt.

Jag såg mycket fint på Facebook i går; människor som erbjöd husrum, sällskap och skjuts.

I dag har jag sett jobbigare saker; en ocencurerad bild på ett av offren som knappt gick att få ihop med något som skulle ha hänt här i Stockholm.

Och så börjar anklagelserna och ‘vad var det jag sa‘-kommentarerna.

Själv tänker jag på hur fort vi glömmer; morden på Palme och Anna Lind, bilisten som mejade ner människor i Gamla Stan, terrordådet 2010 på nästan samma plats…

Mot attacker av ensamma gärningsmän går det väl i princip inte att ha några fungerande förebyggande åtgärder.

Oberoende av varifrån gärningsmannen kommer eller motivationen till hans handling.

Jag känner enorm tacksamhet för de insatser som gjordes och görs av frivilliga och av blåljuspersonal.

Och är imponerad över att gärningsmannen — troligen — redan är identifierad och anhållen.

Jag hoppas att de som har någon eller några som skulle saknat dem om de kommit i vägen för den där lastbilen ser till att umgås och kramas så mycket de bara kan nu i helgen.

Att vi alla när vi vill gräla eller vara kritiska tänker på hur det skulle kännas efteråt om vi gör det personligt och elakt och personen i fråga sedan plötsligt rycks ifrån oss.

Jag menar inte att vi inte ska kunna tycka olika och diskutera det men att i grunden är vi ändå alla människor som har rätten till våra åsikter och egenheter och det ska gå att diskutera sakfrågor utan personangrepp.

Nåja.

Själv firar jag lördag som vanligt, ensam i soffan, så jag kommer ju inte gräla med någon i kväll iallafall.

Annonser