Jo, jag vet att jag sa det, men jag grät ju inte

Jo, jag vet att jag sa i går kväll att i dag skulle jag verkligen ta en vilodag.

Och i natt när jag inte kunde sova för att jag hade så ont i vänsterbenet att jag bara ville gråta tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna promenera igen.

Inte normalt iallafall.

Men i dag hade jag semester eftersom jag hade två saker inbokade.

Två saker som jag inte kunde ställa in.

Så jag klarade att kliva över badkarskanten, både för komma i och ur.

Och jag klarade att gå nerför trapporna och till busshållplatsen.

I själva verket fick jag springa lite för att hinna med bussen, även om springa kanske inte är en tekniskt korrekt term; höger ben försökte springa, vänster hängde liksom bara med, lite stelt så där, som ett gammaldags träben.

Men jag hann med bussen och jag klarade att gå till skönhetssalongen där jag sedan placerades i allehanda avancerade yogapositioner.

Och överlevde även om jag skrek rakt ut när personen som tog hand om mig råkade trycka ner mitt ben lite väl mycket.

Så då tänkte jag att jag lika väl kunde promenera hem, lite långsamt och försiktigt, och fortsätta jakten på lämpliga festkläder på vägen.

Jag överlevde det med, jag grät inte ens, och hade jag gjort det hade det varit för att jag fortfarande inte hittat något att sätta på mig på lördag.

Väl hemma åt jag lunch och åkte sedan i väg till min frisör i Täby.

Där kan jag möjligen ha somnat en stund i hårtorken och lite piggare och med nyfixat hår åkte jag till Täby Centrum.

Jag nämnde väl att jag fortfarande inte hade något att sätta på mig på lördag?

Efter att ha gått runt hela centrumet hade jag fortfarande inte det men gav upp och åkte hem.

Väl hemma blev jag smärtsamt påmind om att semestrarna är slut för de flesta och letade p-plats i säkert en halvtimme.

Men när jag väl hittat en och parkerat tittade jag på min stegräknarapp och insåg att jag faktiskt gått mer än 7 500 steg under dagen.

Och då tänkte jag att om jag kan gå utan att gråta och det fortfarande var ljust ute och ingen i hela världen skulle märka om jag kom hem en halvtimme senare kunde jag lika gärna se till att ha gått de där 10 000 stegen även i dag.

Så då gick jag de steg som fattades och slutade på 10 515 steg.

2 thoughts on “Jo, jag vet att jag sa det, men jag grät ju inte

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s