People Are Strange

Människor är allt bra konstiga.

Och med människor menar jag väl framförallt mig själv.

Jag är hemma igen.

Äntligen kan man väl säga.

Tåget fick ju för sig att det skulle ha lite tekniska problem någonstans norr om Katrineholm så klockan närmade sig nio innan jag var det.

I och med att jag ju tyckte att det var lite jobbigt att ha så mycket människor omkring mig skulle man tro att jag skulle njuta av vara hemma i lugn och ro igen.

Fast så är det inte, jag saknar redan sällskap.

Men så hade jag extra trevligt sällskap på tågresan hem också, lagom dos av sällskap, inte 460 stycken andra människor i klunga.

En annan konstig sak är hur trots att jag övar mig i att se på mig själv, i speglar och på bilder och tycka att jag ser helt ok ut plötsligt kan se mig själv och tycka att jag är så ful att jag inte förstår att någon ens orkar se på mig.

En sån dag hade jag i dag. Faktum är att det oftast händer mig när jag bor på hotell och/eller umgåtts i stora sällskap.

Och det här skriver jag inte för att ni ska säga emot, säga att jag inte alls är ful, jag vet att det går över och att jag kommer tycka att jag ser ok ut igen, jag undrar bara om jag är den enda som råkar ut för det?