The Joker

Ni vet det här med att tiden läker alla sår, troligen är det ändå så.

Jag känner mig lite lättare i själen nu på något sätt.

Fokuserar på renoveringen, familj och vänner och på att ha kul.

Inte så att jag är färdigläkt, det pågår fortfarande inre dialoger av följande slag:

Jag 1: Jag känner mig fortfarande lite tveksam till att kombinera det där kaklet med den där bänkskivan.

Jag 2: Mmmm.

Jag 1: Hallå? Nu tänker du på något annat. Du tänker på honom igen, eller hur?

Jag 2: Ja, jo, jag gör väl det.

Jag 1: Du skulle ju sluta med det. Han är ju helt enkelt inte intresserad av dig.

Jag 2: Jag tror visst att han är intresserad av mig.

Jag 1: Jo, lite kanske. Men definitivt inte på rätt sätt.

Jag 2: Men vaaaaarföööör är han inte det? Jag är ju perfekt för honom!

Jag 1: Vad baserar du det på? Han tycker ju uppenbarligen inte det. Du tänker väl bara så för att du tycker att han är perfekt.

Jag 2: Det gör jag väl inte. Han är väl inte alls perfekt.

Jag 1: Inte?

Jag 2: Nej. Jag menar tänk bara på hur han brukar göra så där, att han är så jätteintresserad av sånt där och att han ibland uttrycker sig på det där sättet.

Jag 1: Äh, lägg av. Du älskar att han är sån.

Jag 2: Nu, ja! Men jag är säker på att jag skulle bli jätteirriterad och less på det efter ett tag.

Jag 1: Vem är det du försöker lura?

Jag 2: Efter några år? I längden måste det väl vara irriterande ändå?

Jag 1: *Himlar med ögonen

Jag 2: *Räcker ut tungan*

Jag 1: Det är inte jag som är omogen, det är du som är en bajskorv.

Jag 2: Ok. Kul. Jag fattar.

Jag 1: Ok.

Jag 2: Så det där kaklet… Det skulle jag inte ledsna på. Det är verkligen perfekt. För mig.

Jag 1: Mmm. Jag är inte lika säker…