En sån där dag (igen)

I dag har jag haft en sån där dag igen.

En sån där dag då jag känner mig låg.

När jag tänker att jag saknar existensberättigande.

Att jag är i princip helt utbytbar i alla sammanhang.

Att det jag har är helt bortkastat på bara mig.

I den här lägenheten borde en annan kvinna bo.

En med man och barn.

Eller åtminstone med en med man.

Eller åtminstone en med barn.

Det kändes helt onödigt att bara jag bor här.

Speciellt som jag inte ens kan ta mig samman och sköta om lägenheten.

Det var förstås inga roliga tankar.

Så jag ryckte upp mig och började ta hand om vardagsrummet.

Nu har jag plockat bort allt från soffbordet, inklusive glasskivorna och smort in trät med någon slags mörkt vax.

Jag har dammtorkat, flyttat undan sofforna och dammsugit som aldrig (nåja, kanske inte direkt aldrig men…) förr.

Det känns skönt att ha gjort något påtagligt, men jag vet inte hur mycket gladare jag känner mig.

Jag känner mest irriterad på mig själv eftersom jag använde naglarna till att få bort stearin och förstörde åtminstone två av dem.

Och inte kan jag ägna mig åt nagelvård heller.

Eftersom matbordet, där jag brukar sitta och göra det, är fullt med grejer från soffbordet.

Och jag måste vänta åtminstone två timmar till innan jag kan polera upp vaxet, lägga tillbaka glasskivorna och ställa tillbaka allting.

Det får bli nagelvård i morgon kväll istället.

Om jag inte får för mig att börja städa något annat rum då.

  

2 thoughts on “En sån där dag (igen)

  1. Det är tunga tankar. Men om vi vänder på det: Jag som har barn och man, det är ju inte min man och mina barn som är anledningen till att jag är värdefull som människa. Jag är viktig och värdefull för att jag är jag.

    Fast det är ju inte alltid som de tunga tankarna är logiska och går att resonera med. Inte mina iaf. Men jag ville ändå ge dig min vinkel på det där.❤

  2. Morelia – Tack. Jag jobbar ju med det där. Och det är inte det att jag inte tycker om mig själv, jag har kommit ganska långt med det. Men jag har fortfarande stunder då jag har svårt att se poängen med att ensam sitta och tycka att jag är värdefull. Om du förstår hur jag menar. Det är inte din man och dina barn som gör dig värdefull men för dem är du outbytbar. De skulle märka direkt om du saknades i deras liv.❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s