8. Ibland blir jag avundsjuk på…

Det här är ju en ganska spännande rubrik.

För det anses väl som väldigt fult att vara avundsjuk.

Men jag tycker att det är stor skillnad på att vara avundsjuk och missunnsam.

Jag kan bli avundsjuk på ganska mycket, men aldrig missunnsam.

Det är en sak jag verkligen blir avundsjuk på och det är de som har någon speciell i sitt liv att älska.

Bara att gå på stan och se par som går hand i hand eller gör annat tillsammans får det att svida till lite i hjärtat.

Jag vet att alla som är ett par inte är lyckliga hela tiden, att vara två inte är en garanti för lycka.

Men jag önskar mig det ändå.

Någon att mysa i soffan med, någon att pussa och krama, någon att göra roliga eller tråkiga saker med, till och med någon att bråka med.

För man kan ju bli sams igen och kanske komma varandra närmare just därför.

Så ibland är jag avundsjuk på de som har någon speciell att älska i sitt liv.

IMG_7797.JPG

———————

Det här inlägget är en del av Onekligens bloggutmaning ‘En bloggrubrik för varje dag i november’.

3 thoughts on “8. Ibland blir jag avundsjuk på…

  1. Har jag berättat om hur jag kände det i och med min skilsmässa? Jag tror inte det. Jag har ju vistats i handikappvärlden i stora delar av mitt vuxna liv, så där har jag många vänner. Jag har en kär vän som heter Karin och hon har en funktionshindrad son som heter Anders. Vid den här tiden bodde Karin i Sthlm och jag bodde i S-vall. Även Karins son bodde där, så vi var några vänner som lovat att vara extramammor när Anders behövde det. Det var då en gång när jag skjutsat hem Anders och han ville att jag skulle följa med honom upp och ta en kvällsmacka innan jag åkte vidare. Det lät trevligt. Anders har en cp-skada som gör att han har svårt att gå och han har en svår hudsjukdom som syns tydligt även i ansiktet. Han stammar mycket svårt så man måste vara van med honom för att förstå vad han säger. Han har även en lindrig utvecklingsstörning. I alla fall så följde jag med honom upp. Han bodde och bor i en form av servicelägenhet på grund av sitt funktionshinder. Han sa att han skulle ringa efter sin flickvän, Anneli, som jag aldrig hade träffat. Så hon kom upp. Det var en tjej med en svårare cp-skada. Hon satt i rullstol och var väldigt spastisk. Anders började fixa med att göra varma mackor. Det tog lite tid men han ville göra det själv. När vi skulle äta dem så skar han upp Annelis smörgås i små bitar och satte sig och matade henne. Då brast det för mig, så jag var tvungen att gå undan en bit för att de inte skulle se mig gråta. De var så vackra där de satt, dessa två som kanske inte andra människor såg något vackert hos. De hade funnit varandra och de var viktiga för varandra. Anders som alltid varit van att vara beroende av andra människors välvilja hade hittat någon som gjorde att han kände sig behövd. De är fortfarande tillsammans och det är nästan tjugo år sedan detta hände.

    Då kände jag att kunde de där två finna varandra så måste det finnas någon för mig också. Min soulmate. Så jag vågade ta klivet ut i skilsmässans gungfly. Jag hade tur att min soulmate bodde i Södertälje. Tänk om han bott i Kualalumpur. Det hade varit jobbigt…..:-)

    Du har också en soulmate någonstans. Du har bara inte mött honom än. Det är inte han du trodde var det för då hade han inte lämnat dig. Han finns där ute och väntar. Men han vet inte heller om att du finns för honom. Inte än i alla fall. Du kommer att bli lycklig en dag. Jag vet att det är så. Massor av kramar.

  2. Cicki – Tack snälla du, jag behövde höra något sånt här i dag.❤
    Spader Madame – Just nu känns det tufft, men ett litet tag till orkar jag väl försöka. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s