Men det är ju personligt

Jag har ju ganska många vänner, några här i bloggen och några i verkliga livet (så att säga) som stöttar och peppar mig i det här internetdejtingäventyret.

Och man behöver stöd och pepp för att orka fortsätta, för det är tufft.

Det är tufft att inte riktigt veta var man står, veta att även om någon verkar intresserad kan det när som helst dyka upp någon som verkar mer intressant än en själv på det ena eller andra sättet.

Kanske har den man blivit förtjust i redan kontakt med flera andra samtidigt.

Kanske har de helt andra mål med sitt internetdejtande än en själv.

Sedan det här med att hela tiden bli bedömd.

Folk besöker ens profil men tar sedan inte kontakt.

Folk läser ens meddelanden men väljer att inte ens svara.

Man träffas och får veta, antingen rakt på sak eller genom att all kontakt upphör, att man inte är av intresse.

Jag och mina vänner har pratat om att det ju inte behöver betyda att det är något fel på en.

Att det är något odefinierbart, mystiskt som avgör vem man klickar med.

Men det är klart att man ändå tar det personligt.

För det är ju ändå jag som blir bedömd, på något sätt, och förkastad.

Jag vet precis hur det känns, jag har känt det många gånger i mitt liv, inte minst då jag internetdejtat.

Oftast orkar jag ändå fortsätta leta, fortsätta hoppas, mycket tack vare mina vänner.

Själv är jag väldigt försiktig, ser till att hålla allting på en enbart vänskaplig nivå och pussas inte ens om jag inte känner romantiskt intresse.

Så när jag trots det själv får någon annan, någon som egentligen är hur fin som helst, att känna sig ovärdig och tappa hoppet…

…då vill jag nästan lägga av.

För ingen förtjänar att känna så.

4 thoughts on “Men det är ju personligt

  1. Jag tror på klicket. Innan jag träffade min man dejtade jag en kille som inte verkade lika intresserad av mig som jag av honom. Men, kanske lite förvånande även för mig själv, kände jag att det var helt ok att inse det. En väninna kunde inte riktigt greppa det utan försökte få mig att liksom strunta i vad jag insåg- att det inte var något att jobba vidare på. Hon borde ha sett avsnittet med Miranda, i SATC, när hon kommer till samma insikt. Men det hade kanske inte ens visats än vid den tiden.😉

    Hur som, det finns en gräns för vilket ansvar vi kan ta för andras känslor, tänker jag. Man kan bara försöka vara schysst.

  2. Smultron – Jag håller med, men samtidigt så är det tufft när man själv fallit för någon och de initialt verkar intresserade men sedan ändrar sig.🙂

  3. Det är tufft. Den saken är säker. Men eftersom man (läs jag) hoppas att hitta någon det klickar med så fortsätter jag ju. Men det är klart – det är inte kul att rata eller bli ratad. Men hellre tidigare än senare.

  4. Cissi – Just nu undrar jag. En del verkar sakna det skyddsnät som jag ju faktiskt har och att såra andra människor är det värsta jag vet. Men jag kommer nog inte heller sluta, det verkar ju vara det nya sättet att träffa någon och jag vill ju det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s