Enligt tidtabell

Lagningen av mitt punkterade däck var ju knappast på tidtabell, men det var jag minsann.

  • 2 timmar till Sundsvall – pausa och hitta gentleman som kunde efterdra nybytta hjulet
  • 2 timmar till Gävle – pausa och köpa ostfralla och kontrollera att det fortfarande var luft i alla däck, eftersom någon (läs jag) typ hela tiden inbillade sig att det var punktering igen
  • 2 timmar till Stockholm – parkera bilen på gatan och mig själv i soffan, meddela intresserade parter att jag var hemma välbehållen.

Inga onödiga (hö hö) toalettpauser och högsta möjliga fart hela tiden.

Jag är mycket nöjd med mig själv.

Story of my life?

Jag sov lite bättre i natt men nu är det som att jag inte kan sluta gråta igen.

Det är inte så mycket att det inte blev något just med mannen från förr utan rädslan att det är så här det alltid kommer att vara.

Att män kommer att tycka om mig och trivas med mig men att den avgörande gnistan och glöden alltid kommer att saknas.

För så känns det som att det alltid har varit sedan jag blev vuxen.

Och jag har till och med blivit spådd, av två olika personer vid två olika tillfällen att jag alltid kommer att ha otur i kärlek.

Så vad ska jag göra då? Ge upp hoppet helt om att någonsin få träffa någon att uppleva kärlek med?

Det är när jag tänker att jag måste göra det som tårarna börjar rinna igen.

Och inte har de hört av sig om bilen än heller.

Kanske ringer de om jag hoppar in i duschen?

Och det måste jag ju ändå göra.

För hur det än är så går livet vidare och hänger man inte med finns det ju ingen chans alls.

Och även om det känns just nu — eftersom han gick vidare så snabbt och lätt — som om Steven heller aldrig kände någon gnista eller glöd för mig så gjorde han kanske det ändå.

Så jag får väl hålla fast vid det som en liten strimma av hopp att om det kunde hända med honom så kan det hända igen.