Ska det vara tre?

Man säger väl att en olycka sällan kommer ensam, men hur många ska de vara?

För om det ska vara tre är jag lite orolig för vad den tredje ska vara.

Kommer jag att ha haft inbrott när jag kommer hem kanske.

Jag kan i och för sig tänka mig ännu värre saker som kan hända.

Men de vill jag inte ens tänka mig, än mindre skriva ut.

Hål både här och där

Jag tog mod till mig i dag och skickade ett meddelande till mannen från förr och frågade vad han känner egentligen.

Efter en viss väntan fick jag svar.

Och han tycker att jag är omtänksam, han trivs i mitt sällskap men den avgörande gnistan, glöden saknas.

Precis som förra gången.

Precis som jag sa till honom att det skulle bli den här gången också.

Men som han lyckades övertyga mig om att det inte alls skulle bli, att hans magkänsla sa honom det och han hade ju en så bra magkänsla.

Åh, vad jag önskar att jag litat på min magkänsla istället och inte träffat honom.

Nu är det som förra sommaren igen – hela bröstkorgen känns som ett stort hål.

Och ett stort hål visade det sig också vara i det punkterade däcket.

Så det måste till ett nytt däck, helst av samma sort, men den sorten har de förstås inte.

I morgon ska bilkillen ringa runt till däckfirmorna och se om han kan få tag i ett däck och sedan ge mig besked.

Jag har inget flyt nu.

Fast jag har chattat med en man på en dejtingsajt som verkar trevlig — även om han ännu inte avslöjat sitt förnamn — och lite smått intresserad av mig.

Men tänk om det är det som är min grej; att den avgörande gnistan, glöden alltid kommer att saknas?

Kan man gå i kloster nu för tiden?

Hur långsamt går inte tiden?

Hur långsamt går inte tiden när man väntar?

Först väntade jag i telefonkö i vad som kändes som tio timmar.

Men som egentligen bara var tio minuter.

Sedan fick jag veta att jag inte kunde få något besked nu.

Utan att någon kommer att ringa mig under dagen.

Möjligen var det min bil som behövde ett nytt däck.

Fast han som jag fick prata med var mycket trevlig och ganska säker på att det skulle gå att ordna under dagen.

Så lite bättre känns det väl.

Men tiden kommer gå olidligt långsamt tills jag vet säkert vad som gäller.

Sömnlös i Brunflo

För andra natten i rad vaknar jag före fyra och kan inte somna om.

Det är så mycket tankar som vägrar sluta snurra i mitt huvud.

Men nu har jag bestämt mig för att i dag är dagen då jag ska vara modig och ta reda på vad som verkligen gäller.

Även om det får mig att nästan kräkas att ens tänka tanken att göra det.

I dag är också dagen då jag äntligen kan ringa verkstaden min bil kördes till och ta reda på hur det problemet kan lösas.

Så om det är någon som har lust att hålla tummarna för både det ena och det andra skulle jag vara mycket tacksam.

Nu ska jag se om jag kan få sova en liten stund till trots att hjärtat dansar menuett och det känns som is i hela bröstet.