Oväntad framgång

Att sätta på en skyddsfilm på min iPad var bara ett av två projekt jag ägnade mig åt den här helgen som jag misstänkte hade en ganska låg sannolikhet för att lyckas.

Jag har också lekt IT-konsult.

Det var nämligen så att pappa hade lagt alla sina och mammas digitala fotografier — och det var många — på ett externt hårddiskminne.

Och de hade tittat på bilderna från det minnet flera gånger så de hade definitivt flyttats dit.

Men så förrförra veckan hade pappa en riktig IT-konsult hemma som skulle hjälpa till med att få igång en nyinköpt dator.

Den personen påstod då att det där minnet var tomt.

Och formatterade om det och använde det.

Att säga att mina föräldrar var ledsna över att alla deras bilder hade gått upp i rök vore en underdrift.

Men jag hade liksom för mig att så länge man inte slår en hårddisk i småbitar så finns allt som man inte hunnit skriva över kvar så jag konsulterade en vän på Facebook och fick tips om programvaror som kanske skulle kunna rädda åtminstone några av bilderna.

Sedan bad jag Malin följa med mig i går och hålla mig i handen medan jag gav mig på detta till synes omöjliga projekt.

Efter många om och men hade vi laddat hem en programvara som faktiskt verkade försöka göra något.

Något som skulle ta alltför många timmar för att vi skulle kunna sitta och vänta.

I morse hade dock den processen gått färdigt och jag åkte hem till mamma och pappa igen.

Och ta mig tusan om det inte verkade som programvaran hade lyckats återskapa åtminstone 90% av de försvunna bilderna.

Programvaran var gratis att använda.

Så långt.

Men om man ville spara de återvunna filerna var man snällt tvungen att betala.

Mycket, mycket smart.

För det gjorde vi förstås.

Och det var mycket billigare än att lämna in och få det gjort av något företag.

Sedan valde vi att spara filerna.

Vilket skulle ta 5 timmar så det hade jag vare sig tid eller lust att sitta och vänta på.

Men nyss ringde pappa och berättade att de nu hade flera tusen bilder att titta igenom.

Det fick mig att känna mig som något av ett datorgeni.

Eller åtminstone väldigt glad för mammas och pappas skull.

Dömt att misslyckas

Att sätta på en sån där skyddsfilm på en iPad när man är perfektionist är ju dömt att misslyckas.

Jag borde ha nöjt mig efter den första påläggningen när jag hade typ tre fläckar som inte gick att få bort.

Men nej då, jag var tvungen att försöka få det helt perfekt.

Och nu har jag väl tio små fläckar som bara inte går att få bort.

Jag blir så trött på mig själv ibland.