Rosor på kinden

I dag har jag gjort mer än jag trodde att jag skulle orka.

Först jobbade jag.

Så klart.

Jag hann med en liten utflykt till Täby Centrum också där jag försökte följa de goda råden jag fick i kommentarerna till det förra inlägget.

En liten söt hjärtberlock var allt jag lyckades få tag i, men det är en början.

Efter många sköna God Jul-kramar åkte jag hem och parkerade bilen.

Jag lämnade datorn uppe i lägenheten och drog direkt ut på stan, innan jag hann känna efter om jag orkade inte.

Där träffade jag min syster och hamnade till slut på Wayne’s Coffee i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Vi hade väl egentligen hellre gått på till exempel Bouqerian i Mood, men eftersom de hade dj och riktig partystämning och min röst är i det närmaste obefintlig fick vi spara det till en annan gång.

En av min systers kollegor slöt sedan upp och vi satt och pratade tills det bara var en kvart kvar till stängning.

Vid det laget började jag känna mig ganska varm och mör, kinderna brände så att jag föreställde mig att jag hade två klarröda rosor på kinderna.

Men det var det värt och nu känner jag mig faktiskt ganska pigg.

Fast trött.

Om ni förstår hur jag menar.

Och det gör ju inget att jag är trött.

För nu är det jullov och jag kan sova hur länge jag vill i morgon.

Jag vet att jag är larvig

Jag vet att jag inte borde tro på sånt.

Jag vet att det är larvigt.

Men jag ju rädd nu.

Rädd att jag kanske inte förtjänar kärlek.

Då blir ju varje tecken som kan tyckas tyda på det urjobbigt.

Först tappade jag den lilla hjärtberlocken.

Och nu i morse när jag satte på mig min grå sjal upptäckte jag att den lilla silverbricka som satt på den hade trillat bort.

Den lilla silverbrickan som det förstås var ett hjärta på.

Varför kunde det inte ha varit en stjärna eller något istället?

Det hade jag inte tolkat som ett tecken.

Om jag hade tappat någonting med en stjärna på.

Men bara för att det var ett hjärta på…

Jag behöver andra tecken nu.