Jag lever som jag lär

Jag brukar ju alltid säga till andra att ju kortare naglar man har desto häftigare färg kan man ha.

Så nu har jag börjat måla mina nagelstumpar i min häftigaste färg; Midnight in Moscow.

En mörkt, mörkt. lite skimrande vinröd.

Och jag tänker fläska på med mina största ringar hela veckan.

In your face, Murphy!

Det krävs så lite nu

När jag vaknade hade jag fortfarande den där ilskna taggen i hjärtat, känslan av att det var illavarslande att jag tappat den lilla hjärtberlocken.

Ont i halsen hade jag också. Och i örat.

Men jag försökte tänka att jag ändå har ett fint liv.

Att dagen i går var ett tecken på det; att få sitta i timmar och prata livet med tre starka, kloka, fina och kärleksfulla kvinnor.

Så jag satte på musik och försökte vara produktiv.

Jag tänkte börja med att diska och det första jag var tvungen att få undan var en stor vas.

Och då tappade jag greppet om vasen, som knappt rymdes i vasken och var hal av diskmedel, och bröt av en nagel.

Mer krävs det inte just nu för att jag ska släppa på tårflödet och tycka att det inte finns något hopp för mig.

Jag är en patetisk fjompa.

Vilket ju också är ett tecken på…

Ni förstår hur destruktiva mina tankemönster är just nu.

Nu har jag iallafall klipp ner alla naglarna och diskat färdigt.

Jag ska lyssna på Mauro Scocco när han säger det som jag skulle behöva höra från någon annan och försöka ta till mig det.