Adrenalinstinn

I dag kom jag hem från min sista affärsresa det här året.

Det blev en resa med blandade upplevelser.

I går morse skulle jag gå upp senast klockan halv fem.

Bara tanken på det gjorde mig så nervös  – över att jag skulle försova mig eftersom det var så tidigt – att jag inte kunde somna.

Sedan vaknade jag förstås redan klockan halv fyra. Och kunde inte somna om.

Men resan till Köpenhamn gick bra och en latte från Starbucks inköptes på flygplatsen.

Och ytterligare en efter lunchen. Eftersom vårt kontor flyttat och nu ligger två minuter från ett Starbucks.

Tyvärr hjälpte inte de helt och framåt eftermiddagen var jag rejält trött.

På kvällen åkte vi hem till danske kollegan och hans familj och åt en supergod middag.

Efter det satt jag uppe alldeles för länge och försökte bli färdig med en arbetsuppgift.

Som det bara inte gick att få färdig så upp tidigt i morse för att kämpa på.

Vilket gjorde att jag både missade frukosten och kom ut till flygplatsen alldeles för sent för att hinna äta någonting där eller handla julklappar som jag tänkt.

Alltså somnade jag och sov gott på planet och var ganska groggy när jag klev in på Terminal 5 på Arlanda.

Ett snabbt besök på närmaste toalett, ner till bagagebandet och hämtade min väska.

Stannade vid en Arlanda Express-biljettautomat innan jag gick genom tullen.

Mötte två tomtar på väg mot hissarna ner till tåget som önskade mig God Jul.

Det visade det sig vara bara tre minuter tills nästa tåg skulle gå. Så jag struntade i min plan att köpa något att äta och skyndade mig ner till perrongen och på tåget.

Satt på tåget och tänkte att det verkligen hade flutit på bra och vad snabbt jag skulle komma hem.

Börjar titta lite på mina grejer och plötsligt fylls hela magen med is.

Min datorväska är inte där.

Precis då stannade tåget på Terminal 4 och jag slängde mig av.

Sprang tillbaka till Terminal 5 och informationsdisken där jag med plommonlila ansikte, ökentorr mun och skenande puls bad om hjälp.

Hon ringde och undrade om de städat planet: Nej, det skulle de göra om tjugo minuter.

Hon ringde och undrade om någon kunde gå till toaletten i gate 8 och se om datorväskan stod där: Ja, det kunde de och de skulle höra av sig om ungefär fyra minuter.

Jag försökte tänka på vad som helst som skulle få tiden att gå fortare och låta bli att kräkas av oro samtidigt som jag stirrade på hennes telefon.

Då ringde min mobil. Och det var en trevlig man från SAS som hade min datorväska och gärna ville ge den till mig.

Tack tomten. Det var den bästa julklappen jag kunde ha fått.

Jag fick väldigt mycket gjort sen när jag kom hem också.

Faktum är att jag inte är säker på om pulsen gått ner till normalläge ens nu.

Men som nämnt. Inga fler tjänsteresor det här året.