Kill your darlings

Jag hade länge ett jobb som gjorde att jag regelbundet fick gå kurser i presentationsteknik.

På några av de kurserna blev man inspelad på video och var sedan tvungen att observera sig själv göra en presentation.

Meningen var att man skulle bli uppmärksam på sina egna tics.

Sånt som man själv inte märker att man gör eller säger men som är enormt distraherande för den som lyssnar.

Som att alltid säga till exempel ‘liksom‘, ‘änna‘, ‘vad heter det‘ eller annat. Eller att stå och vrida oupphörligt på en penna. Eller ägna sig åt tystnadsutfyllningar. Som om man vore Fälldin.

Sedan fick vi öva på att träna bort vad det nu var vi hängav oss åt. För alla hade något de kunde slipa bort.

Även när man skriver kan man ju ha språkliga darlings som man borde städa bort.

Själv älskar jag tydligen ordet ‘ju‘. När jag läser igenom det jag skrivit måste jag alltid rensa bort ett eller flera ‘ju‘.

Dessutom tycks det oemotståndligt för mig att inleda meningar med ‘och‘ eller ‘men‘.

Frågan är väl var gränsen går mellan att ha ett personligt uttryck och att vara irriterande?

Hur tänkte jag?

Eftersom Spader Madame satt ner foten och skickat i väg mitt virus mådde jag riktigt bra i morse.

Sedan var det full fart och ganska stressigt på jobbet och plötsligt hade jag tydligen bestämt att två kollegor ska komma hem till mig på fredag förmiddag. Eftersom vi har lite ont om mötesrum på kontoret just nu.

Nu var det ju så att vi ska ha familjemiddag här på söndag så det skulle ju ändå städas här.

Men jag hade nog räknat med att göra en hel del av det på lördag. När vi ändå har tvättid.

Det ska bli spännande att se hur jag ska lyckas få lägenheten presentabel redan till fredag morgon.

För jag har så mycket att göra på jobbet nu att det räcker in på kvällarna.

Och apropå det måste jag fortsätta jobba lite nu.