Om självbilder

Ibland är det svårt att skriva om det som snurrar i hjärnan utan att det ska bli ett milslångt inlägg. Och skriver man för kort blir det inte tillräckligt tydligt vad man egentligen menar.

Jag tycker förstås egentligen inte att jag är medelmåttig.

Men jag har alltid varit avundsjuk på de omkring mig som lyckas gå genom livet helt övertygade om sin egen förträfflighet och som tack vare sitt oomkullrunkeliga (jo, jag tror att det är ett ord) självförtroende och starka självkänsla ser till att bygga just det liv och den karriär de vill ha.

Själv kan jag nämligen inte låta bli att spegla mig i vad andra verkar tycka om mig och låter andra sätta begränsningarna för mig. Jag blir den pålitlige, kompetenta medarbetaren som man kan ha nytta av till både det ena och det andra och inte behöver bekymra sig för att förlora.

Jag försöker arbeta med det där, men det är alldeles för lätt för mig att tycka att andra människor är fantastiska, jämföra mig själv med dem och tycka att jag inte alls är lika bra.

Men jag är förstås riktigt bra på Wordfeud. Mot vissa i alla fall.

6 reaktioner till “Om självbilder

  1. Jag har en nära vän som har en bild av mig som jag har så svårt att se själv. Hon säger att när jag säger nåt så köper hon det med hull och hår för att jag alltid vet när jag säger att jag vet. Två gånger har hon sagt det till mig och jag blir helt ställd, för min bild av mig är att jag visst kan ha (ganska bestämda) åsikter, och står för dem, men jag vill inte påstå att de är huggna i sten. Jag vill absolut inte skriva andra på näsan, och tycker verkligen inte om att rätta andra även fast jag är helt säker på att de har fel fakta och jag har rätt…

    Jag är så imponerad av min vän som säger detta om mig, för precis som du skriver så försöker ens omgivning oftast begränsa och upplysa en om ens tillkortakommanden.

    Men samtidigt så skrämmer det mig lite, för det är tryggt med dessa gränser. Man slipper sticka ut hakan, något som man helst inte ska göra på en liten ort. Å andra sidan har jag ett jobb som gör att jag ständigt sticker ut hakan, det är ju inget typiskt kvinnligt jobb jag har och det blir lite av ”alla känner apan och apan känner ingen”. (Så jag är lycklig över att jag bor med flera hundra meter till närmaste granne samt att min gård inte syns från allmän väg. Jag får vara privat här.)

    Så som slutsats så skulle jag vilja säga att jag tror att det här med att känna sig ”oersättlig” mer har med att göra med sin personlighet. De som hävdar sitt värde tror jag är mer egoistiska i sin personlighet, en kombination av både arv och miljö. Jag har nog egentligen väldigt svårt för personer som anser att de är oersättliga, för de är ofta väldigt svåra att föra dialoger med.

    Jag tror att du får redigera det här inlägget en hel del, det blev väldigt långt och väldigt svamligt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s