Ett blogginlägg med nötcreme

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Bild: UNICEF/Pelle Bergström

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

En definitionsfråga

Visst. Man kan säga att jag ägnar mig åt skåpätning.

Men jag väljer att se det som att jag städar skafferiet.

Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström

Martine Poirot är undersökningsdomare i staden Villette i Belgien. I undersökningsdomarens uppgifter ingår att fastställa dödsorsaken vid oväntade dödsfall.

Därför blir hon inblandad i vad som först tycks vara en smitningsolycka. En populär 60-årig skollärarinna i staden blev påkörd av en bil som sedan försvann från platsen.

Flera vittnen hävdar dock att det verkade som om bilen väntat just på lärarinnan och kört på henne med vilje. Ett vittne påstår sig ha sett en främmande man vinka till föraren från en utsiktsplats i närheten av olycksplatsen.

Men när Martine och polisen börjar undersöka vem lärarinnan var och hennes bakgrund utsätts de för påtryckningar från flera av stadens höga politiker. Döljer det sig något i lärarinnans förflutna som hotar karriären för någon i hög position? Någon om är beredd att döda för att hålla sanningen dold?

————————————

Det känns lämpligt att Ingrid Hedström gjort en honnör till Agatha Christie genom att ge sin huvudperson efternamnet Poirot. Den här boken lyckas med konststycket att vara lite gammaldags i stilen men ändå kännas modern.

Boken inleds med en lista på de medverkande och en kort förklaring till vilka de är, något som ofta förekom i deckare från en så kallade guldåldern, böcker av just Agatha Christie men även till exempel Stieg Trenter och Maria Lang.

Den här boken är också vad som populärt brukar kallas karaktärsdriven. Den förlitar sig väldigt lite till teknisk brottsutredning. Visst får vi följa de olika steg utredningsgruppen tar för att finna olika svar, som att svårigheten att få fram telefonsamtalslistor eller husrannsakningstillstånd. Men framförallt handlar det om vad människorna i boken säger och gör, hur de reagerar.

Sedan handlar det om att låta de små grå cellerna arbeta och knyta ihop alla trådar. Något som framförallt Martine gör. Ibland med hjälp av sin make, historieprofessorn med svenskt påbrå, Thomas Heger. Och det gör hon bra. Visst låter Ingrid Hedström Martine, troligen för spänningens skull, vara snubblande nära att se sambanden och även att fatta de där dumma besluten som försätter henne i fara. Men inte i en sådan utsträckning att det blir störande.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken och kommer själv fortsätta läsa serien om Martine Poirot och Villette.

Ingrid Hedströms officiella hemsida

Ingrid Hedström ges ut av Alfabeta Bokförlag AB

Fast i grottekvarnen

Det här är den veckan i månaden när jag jobbar rumpan av mig. Verkligen sitter fast i grottekvarnen.

I dag har jag varit ut och flyttat på bilen det första jag gjorde på morgonen innan jag började jobba.

Då passade jag på att gå förbi ICA och köpa Ramlösa och smörgåsmat.

Sedan arbetade jag, ibland med en smörgås i handen, tills det var dags att gå ut och flytta tillbaka bilen igen.

Nu har jag stängt arbetsdatorn för dagen och sitter och tänker att jag borde äta riktig mat till middag.

Tyvärr kommer jag inte på vad det skulle vara för mat. Och det är med stor möda jag ens håller ögonen öppna.

Så om inte Steven drabbats av matlagningsinspiration och -lust blir det kanske inte annat än smörgåsar i dag.

Men det är ok. För nu är – peppar, peppar, ta i trä – det värsta över för den här gången.