Mångalen

I eftermiddags när jag efter en hektisk dag på jobbet äntligen skulle åka hem hängde fullmånen som en stor vackert glänsande skiva precis över husen. Mot en sån där himmel som skiftar i pastelliga versioner av gult, rosa, lila och olika blå nyanser. En sån där himmel som riskerar att se banal ut om man försöker fånga den på något sätt.

Ändå var det en av två tankar som slog mig. Att jag ville hem så fort som möjligt så att jag skulle hinna fotografera detta vackra. Eftersom den andra tanken var att där hängde förklaringen till att jag knappt sov någonting alls i natt. Och bildbevis är ju alltid bra att ha.

Men någon slags konspiration gjorde att tusentals andra trafikanter gjorde allt de kunde för att se till att jag inte skulle hinna hem innan himlen blev för mörk. Så det här inlägget blir utan tjusig illustration.

Jag vet för övrigt inte när jag började bli så här känslig för månens cykler, men nu är det så. Och det är inte roligt alls. Speciellt inte när det infaller när jag ändå är stressad och sliten. Det skulle inte krävas mycket för att jag skulle börja gråta just nu.

Frågan är alltså: Ska jag titta på Slumdog Millionaire på tv i kväll eller inte?

Skillnaden är hårfin

Nu har jag tvättat håret och tagit en ny bild med webkameran här på jobbet. Eftersom den enda före-bilden jag hade var den jag tog när jag skulle visa nya glasögonen. Och den tog jag så. För att underlätta bedömningen har jag nästan samma kläder på mig.

Skillnaden är inte precis stor, men jag tror faktiskt att jag gillar den nya färgen bättre. Den känns mer som jag. Och luggen har nu samma färg som längderna.