Vem behöver en turkisk ångbastu?

Det här att vi har fått till vana att tvätta på söndagskvällar är både bra och dåligt.

Bra för att det är skönt att börja arbetsveckan med alla kläder rena.

Dåligt för att helgen på något sätt bli kortare, det blir lite som att börja jobba redan på söndagskvällen.

I kväll var det nog inte bara kläderna som blev rena.

Att tillbringa en regnig sommarkväll i tvättstugan får samma effekt som att vara i en turkisk ångbastu.

Porerna öppnar sig och huden gör sig av med alla orenheter. Troligen. Svettigt är det iallafall.

Nu en sista tripp dit ner, sedan sängen och förhoppningsvis en god natts sömn.

En parkommunikationsklassiker

Jag tillhör inte de som tycker att man måste göra allting tillsammans bara för att man är ett par.

Tvärtom har jag själv så stort behov av egen tid efter att ha levt ensam största delen av mitt liv att jag uppmuntrar Steven att ge sig ut på egna äventyr.

Inte vilka äventyr som helst förstås, men jag litar på honom och tror ändå inte att ständigt kontroll och att hålla någon hårt skulle förhindra eventuell otrohet.

Så oftast är jag också ganska bra på att låta bli att ringa stup i kvarten för att höra hur han har det och vad han gör. Om han till exempel är på Finlandsfärja med grabbgänget eller i Barcelona på Formel 1 med bästa kompisen.

Men jag vill ha vetskap om vissa saker. Till exempel när han ska komma hem. Så att jag hinner skicka hem älskaren i tid alltså.

Nej, det där sista var lögn, men det har något att göra med att jag vill veta när jag ska börja bli orolig, tror jag.

Det kan ju vara svårt att ge ett exakt svar om man bara ger sig ut på stan, man vill stanna så länge det är roligt. Alltså är det viktigt att man är tydlig i sin kommunikation. Om följande utspelar sig är man rökt.

– Hej älskling, har du kul?

– Ja, det är massor med läckra bilar och jag har träffat flera gamla kompisar.

– Låter toppen. Så hur länge till tror du att du stannar?

– En eller ett par timmar kanske.

– Okej. Du kommer när du kommer. Stanna så länge det är roligt.

Råkar man säga det där sista har man bara sig själv att skylla. Och när det gått nästan fem timmar istället för ett par och man börjar ringa på älsklingens mobil utan att få något svar får man inte bli arg. Det är förstås högljutt på krogen eller som i det här fallet när man tittar på cruising och lätt att missa att mobilen ringer.

Så om man inte vill börja få otäcka visioner av sin man nerslagen någonstans, eller i armarna på någon lagom kurvig blondin, och börja fundera på att ringa runt till sjukhus och kanske polisen, gäller det att byta ut den där sista repliken.

– En eller ett par timmar kanske.

– Okej. Stanna så länge det är roligt. Men om det betyder att du stannar ute längre än ett par timmar kan du väl ringa mig och säga det?

Det ska bli spännande att se om jag kommer ihåg det nästa gång Steven ger sig ut på egna äventyr. Han kom hem till slut i alla fall. Vid 1-tiden på natten. Välbehållen och utan läppstiftsmärken. Jag får väl vara nöjd så.

En av Stevens bilder från i går