Trött är bara förnamnet

När jag pluggade på universitetet hände det ju att jag inte fick tillräckligt med nattsömn. Då kunde följden bli att jag blev så där olidligt trött på någon eftermiddagsföreläsning. Så där trött att det bara inte går att hålla ögonlocken öppna.

Ofta brukade jag tycka att jag var vaken och hörde allting. Tills jag vaknade med en whiplashskada efter att huvudet försökt lägga sig till vila på ryggen.

Men jag tycker att jag blivit äldre och klokare sedan dess. Försöker allt som oftast se till att få tillräckligt med nattsömn. Men just nu tycks jag hamnat lite snett.

Mot slutet av eftermiddagarna känner jag mig inte bara trött. Jag är så trött att kroppen väljer att somna om jag sitter stilla. Vilka omständigheterna än är. Den här veckan har det hänt att jag somnat med MacBooken i knäet, med fingrarna på musplattan i full färd med att läsa en blogg.

Är det så att jag tagit mig hem till soffan somnar jag där och sover som en gris i en timme eller mer. Eller tills någon ringer. När jag sedan vaknar mår jag urkigt. Sedan ägnar jag en lång tid av kvällen åt att komma i balans igen.

Först vid den här tiden, närmare 21, börjar urkigkänslan bytas ut mot hunger. Så hungrig blir jag att jag bara måste ta en smörgås. Och det är väl det som gör att jag sedan har svårt att somna. Således är jag fast i en ond cirkel.

Jag försökte bryta den i dag genom att ta en promenad när tröttheten började kännas av. Det var skönt, även om det kändes lite pinsamt att då och då gapa så stort att mötande kunde inspektera mina halsmandlar.

Så jag har inte sovit något i eftermiddag. Men mådde trots det lite urkigt igen. Och är därför hungrig som en varg nu. Smörgås, eller inte smörgås – det är frågan.

*Urkig är en vedertagen (eller helt påhittad) medicinsk term som står för ett slags illamående som går i vågor men aldrig blir illa nog att man (jag) kräks.