Som på räls

I dag var jag absolut bestämd på att jag skulle ta mig ner till Nykvarn och hälsa på Malin och Ronnie och deras pojkar. Ingenting skulle få stå i min väg.

Inte grannen som behövde bli insläppt i soprummet för att leta igenom soppåsarna efter sin plånbok som hon trodde att hon råkat slänga med soporna.

Inte plogvallen utmed min bil. En plogvall som det tog mig nästan 45 minuter att skotta bort. Inklusive tiden för att svara i telefon, hämta fastighetsnycklarna och släppa in grannen i soprummet visserligen, men ändå.

Inte det otäcka väglaget. Det föll en mycket våt snö och temperaturen var i närheten av nollan. Ett recept för moddiga, sliriga och hala vägar.

Inget av det fick alltså stå i min väg. Så trots att jag insåg redan vid Fridhemsplan att det inte varit mitt bästa beslut att ge mig ut och köra bil just i dag tog jag mig ner till Nykvarn.

Jag fick inte mindre än två kramar av Erik. Frivilliga. Och en halv ovillig kram av Johan. Jag fick umgås och prata med Malin och Ronnie och se hur fint deras kök blivit.

Sedan var det dags att ge mig ut på vägarna igen och försöka ta mig hem välbehållen. Det gick som på räls. Bokstavligt talat. Efter att ha placerat bilen i några av de uppkörda spår som fanns i vägbanan var det bara att fortsätta följa dessa.

Som tur var vågade jag göra spårbyte då och då och lyckades faktiskt ta mig hem. Min gamla parkeringsplats som jag skottat fram så fint hade naturligtvis någon annan lagt beslag på.

Så nu står halva min bil olämpligt parkerad. Och det får den göra. För när jag väl placerat den där kom jag ingenstans. Förhoppningsvis är Steven så frisk i morgon att han kan hjälpa mig att flytta bilen till en bättre plats.