30 dagar: Mina rädslor

Dag 26 av 30 dagar: Mina rädslor

En gång i tiden var jag rädd för mörkret. För monster och spöken. Och hundar. Men samtidigt hade jag otroligt mod. Jag var frågvis och pratsam, sa precis vad jag tyckte och tänkte. Jag hoppade och skuttade och klättrade utan rädsla.

Sedan blev jag äldre och slutade vara rädd för monster och spöken. Jag var fortfarande lite rädd för hundar. Jag började förstå de möjliga konsekvenserna av olika handlingar och klättrade inte längre i träd. Men den tråkigaste förändringen var att jag blev fegare i mina kontakter med andra människor. Jag var inte längre lika öppen och frimodig.

I dag är jag fortfarande lite rädd för hundar. Jag kan fortfarande vara lite försiktig i kontakten med människor av rädsla för att bli sårad. Men mina största rädslor handlar numera om andra människors liv och välmående. Jag är rädd för att något ska hända någon av mina nära och kära.

Det är inte så att jag ständigt går och oroar mig för att något tråkigt ska hända någon av mina vänner eller någon i min familj. För det skulle vara det värsta som kunde hända. Och en del av de saker som jag är rädd för vet jag kommer att hända och det gör det inte bättre precis.

Men jag är också rädd för att snubbla och ramla handlöst och slå ut tänderna. Jag vet inte riktigt varför jag är så rädd för det. Ibland tror jag att jag kommer att tänka så intensivt att jag inte får ramla att jag kommer att göra just det. Det skulle väl kunna tyda på att min hjärna är felkopplad på något sätt. Men det har jag inte förstånd att vara rädd för.

5 reaktioner till “30 dagar: Mina rädslor

  1. Rädslor har man ju. En del behöver trotsas och andra, är som du kommenterade hos mig riktigt bra att ha. Man ska inte känna sig lugn vid en motorvägspromenad, till exempel.

    Jag var också (?) mycket mörkrädd som barn – eller för vad som kunde dölja sig i mörkret!

  2. Spader Madame – Just. Jag tycker att det bara är sunt att ha respekt för främmande hundar.
    Det där med att man egentligen inte är rädd för mörkret utan det som kan dölja sig i mörkret påminner mig om att man alltid säger att man är rädd för åskan. Och det var jag. Fast egentligen var det ju inte bullret som var farligt utan blixtarna.
    Tant T – Jag var inte alltid så snäll. En gång sa jag till pappas chef att jag tyckte att han var en ful gubbe. Jag visste förstås inte vad det begreppet kunde betyda, jag kunde nog lika gärna sagt att han var en ful farbror. Sedan sa jag till en doktor som hade elefantiasis att han var fet som en get.

  3. En sen kommentar till Dina rädslor.

    Du var väldigt intresserad av spännade filmer på TV ganska långt upp i skolålder, men när det blev som mest skrämmande eler spännande ställde DU dig alltid ute i hallen och kikade runt dörrposten på dessa avsnitt.
    Pappa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s