30 dagar: Min bästa vän

Dag 7 av 30 dagar: Min bästa vän

En gång i tiden, då när det var viktigt att ha just en bästa vän. En bästis som var bästis bara med en själv och ingen annan. Då hade jag svårt att få till just det. Jag hade vänner men ingen som var bara min vän.

Sedan när jag var 10 och vi hade flyttat till Stockholmsområdet igen verkade det som om det skulle bli på samma sätt där. Alla ”bästa vänner”- konstellationer verkade ha bildats innan jag flyttade dit.

Men så träffade jag Charlotta. Av någon anledning hade inte hon heller någon bästis så vi blev väl i princip det. Vi var inte bästisar som Veronica och Helena som alltid hade likadana kläder på sig. Vi hade inte ens samma fritidsintressen.

Men det var med Lotta jag pratade om viktiga saker, vi sökte upp varandra på rasterna i skolan och såg till att också den andra blev inkluderad om något var på gång.

Så i sjuan hade Lotta problem med värk i ett ben. Värk som inte ville gå över och som efter många om och men visade sig vara cancer. Hon blev tvungen att amputera ett ben och vi hoppades alla att det var det. Hon berättade för mig att läkaren sagt att om cancern skulle komma tillbaka skulle det vara i lungorna och då skulle det inte finnas något att göra.

Hon kom tillbaka till skolan och var i princip som vanligt. Hon fick en jättetuff moped så att hon kunde hänga med när vi andra cyklade. Vi gjorde vårt första biobesök utan någon vuxen med tillsammans. Vi började prata framtidsplaner och pojkar. Men så började hon få oroväckande symptom och det visade sig att cancern hade spridit sig till lungorna.

Läkarna gav inte upp direkt, och säkert inte Lotta heller. Hon gick igenom flera tärande behandlingar och var mindre och mindre i skolan. Så på vårterminen i 9:an dog Lotta och jag gick på hennes begravning. Det var totalt oförståeligt att någon i min egen ålder dött och inte fanns längre och begravningen var brutalt sorglig.

Efter Lotta har jag egentligen inte haft någon bästa vän. Men jag var äldre också och begreppet bästa vän var på väg att bli ointressant. Redan medan Lotta fanns kvar hade vänkretsen utökats och i och med att vi alla hamnade i nya sammanhang när vi började gymnasiet förändrades vänkretsen.

I dag har jag några vänner som jag vet att jag skulle göra i princip vad som helst (lagligt) för. Jag har några vänner som jag vet skulle ställa upp för mig om det behövs. Jag har Steven, mina syskon och mina föräldrar. Jag har bloggläsare som skriver snälla, stödjande och uppmuntrande kommentarer. Jag förväntar mig att fortsätta skaffa mig vänner länge till.

Jag tänker fortfarande ofta på Lotta. Jag hoppas att vi fortfarande hade varit vänner om hon inte dött. Jag tänker att om hon fått sin diagnos i dag hade det förhoppningsvis gått mycket bättre. Varje gång jag tänker på den där läkaren som sa till henne att om cancern spred sig till lungorna skulle det inte finnas något att göra blir jag så arg. Jag förstår vikten av att ge patienter realistiska förväntningar men i det läget tycker jag att det var onödigt pessimistiskt.

6 reaktioner till “30 dagar: Min bästa vän

  1. 😦 usch vad sorgligt! och jag tycker också det verkar onödigt att säga att de inte skulle kunna göra något? i det läget kan det ju inte ha bidragit till något för någon?
    håller med om att man inte har en bästis längre utan många fina vänner som betyder mycket.

  2. Du skriver så väldigt bra Katarina. Jag gillar på det sättet ditt språk flyter. Väldigt melodiöst.

  3. Yllet – Jag var lite för ung för att förstå hur allvarligt det var. Bland annat för att de vuxna bestämde att vi var för unga för att få hälsa på Lotta på sjukhuset på slutet när hon var riktigt, riktigt dålig. Men det var outsägligt sorgligt för hennes familj och det fick ännu sorgligare efterverkningar för dem.
    Jag läste någon annan som skrev om hur vänner kan vara mycket betydelsefulla även om de bara finns i ens liv under en viss tid, att det inte förminskar vänskapen man hade att man utvecklas åt olika håll och slutar hålla kontakten. Det tyckte jag var en fin tanke.
    Miss U D – Nu rodnar jag. Tack. 🙂

  4. Anna of Sweden – Det var verkligen sorgligt, men det var länge sedan nu. Kram!
    Spader Madame – Jag har också svårt för cancer. Men det finns så mycket bättre behandlingar nu. Och det gör mig glad att höra att man inte pratar så längre. Jag tillhör inte dem som vill påstå att patientens attityd avgör utgången men jag tror att hopp och kämparglöd spelar stor roll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s