Stortån upp

När jag växte upp var det en ständigt återkommande händelse och källa till munterhet för oss barn att mamma for upp ur soffan grimaserande av smärta och hojtande om ”sendrag”. Det var ju omöjligt för oss att förstå vad hon egentligen upplevde så vi tyckte mest det såg lustigt ut, men i dag önskar jag att jag inte ens dragit på munnen då.

Nu för tiden är det nämligen jag som då och då måste upp ur soffan eller sängen för att försöka stretcha smärtsamt krampande ben och fötter. Till att börja med var det framförallt baksidan av vaderna som krampade. Smärtsamt men inte alltför svårt att stretcha.

På sistone har det dock blivit allt vanligare att jag får kramp där det inte alls är lika lätt att lista ut hur man stretchar emot, baksidan av låren till exempel. Och värst av allt: framsidan av vaden. Jag förstår inte ens hur jag kan få kramp på framsidan av vaden. Sitter det ens en muskel där? Jag kan då inte känna den när jag desperat försöker knåda det smärtsamma området.

Det värsta är när det händer vid tillfällen då det är svårt att göra något åt saken. Det gör ondare och ondare och sprider sig neråt tills det påverkar foten och tårna reser på sig på det mest onaturliga och obehagliga sätt. Som i går när jag låg och fick en ansiktsbehandling. Hudterapeuten hade lämnat mig med någon slags mask täckande min ansiktshud och våta lappar över ögonlocken.

Det gick inte att hoppa upp från britsen, jag kunde inte ens böja mig fram för att försöka nå den onda vaden. Det var bara att bita ihop och härda ut och försöka tänka positivt: Här ligger jag och gör stortån upp åt vilken len och fin hud jag kommer att få!