Tysktalande är de iallafall

I slutet av förra veckan hade vi besök av en kollega från Indien. När vi skulle boka rum till honom var det nästan omöjligt, det var fullt överallt – Scandic kunde erbjuda ett rum i Västerhaninge.

Men vi hittade till slut ett rum till honom på ett hotell som är helt nyöppnat och ligger på Kungsbron i Stockholm. På hemsidan såg rummen väldigt fina ut och läget kan man ju inte klaga på.

Jag vill inte påstå att vår indiska kollega klagade, det ligger liksom inte för dem att göra det, men han antydde att rummet var sådär. Han mumlade något om källaren… Det visade sig att han fått ett rum utan fönster. Och det låter förstås inte så kul.

Men nu sitter jag här i Wien på ett mycket centralt beläget hotell, i ett fint rum på andra våningen. Jag har fönster i mitt hotellrum, men till huset mittemot är det inte många meter så jag har dragit för till och med de tjocka gardinerna.

Så jag skulle lika gärna kunna vara utan fönster och i princip skulle jag kunna befinna mig var som helst. När jag sätter på tv:n blir det dock uppenbart att jag iallafall befinner mig i ett tysktalande land. Jag hittar flera tv-program och filmer jag känner igen, men här pratar alla tyska.

Att bevara en hemlighet

I går var jag på överraskningsfest. Min syster Maria hade lyckats med den sällsynta bedriften att ordna en sådan för sin sambo Dennis.

Dennis visste att hans bästa vän Andreas skulle komma upp från Skåne och några till skulle komma på middag till kvällen, bland annat jag och Steven. Andreas lurade iväg honom på lunch till Waxholm och det är möjligt att han misstänkte något när de kom hem och det stod några fler bilar på gårdsplanen än förväntat.

Men han såg verkligt förvånad ut när han kom in och möttes av över 20 vuxna och ett otal barn som sjöng ”Ja, må han leva”. Sedan skålades det i champagne och intogs goda hemlagade tilltugg. Dennis försökte prata med alla och öppna presenter samtidigt som han säkert funderade på hur Maria lyckats ordna allt detta utan att han förstått något.

Sedan dukades tårtor och kaffe fram. Jag hade fått i uppdrag att göra en chokladtryffeltårta med kaffesmak. Den blev riktigt god, vilket jag tror fler höll med om eftersom den gick åt helt och hållet. Själv tyckte jag mycket om den vita tårtan med rostad kokos på. Maria har lovat alla som frågade att recepten ska läggas ut här på min blogg så då blir det väl så också. Om ett tag.

Därefter blev det tipspromenad i trädgården med frågor om Dennis medan buffén dukades fram. Olika typer av kallskuret, flera olika typer av pastasallader, vanlig grönsallad med sockerärtor, gurka och rädisor, melon och ananas, paj, oliver och en god ruccolasås såg till att alla olika smaker tillgodosågs. Till barnen grillades det korv och hamburgare och jag såg minsann en och annan karl smyga sig dit och förse sig också.

Det åts och pratades och umgicks och var allmänt trevligt. Till och med barnen höll sig på gott humör hela dagen och kvällen – inte ett enda barnsammanbrott på hela den tiden jag var där. Men så fanns det också flera olika sysselsättningar för dem, allt ifrån vanliga leksaker för de minsta till Wii för de lite större.

Det fanns någon typ av sysselsättning som bestod av små avlånga träbitar av vilka man skulle kunna bygga precis vad som helst. Det här engagerade även några av papporna. En av dem påbörjade byggandet av en mycket komplicerad bro, men hans dotter rev den alltid innan han hunnit fullborda den. Precis innan Steven och jag åkte hem hade dock söta Elsa byggt ett mycket högt torn av samtliga tillgängliga bitar.

Jag hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll där jag lärde känna lite nya människor. Men framförallt är jag glad att jag lyckats nå fram till kalaset utan att ha råkat försäga mig och avslöja hemligheten för Dennis.